Har det blivit svårare för människor att lida?

Jag slår mig ned för att skriva den här texten, med kaffekopp, varma sockor på fötterna och en nyinköpt dagljuslampa som belysning. Ok. Nu börjar jag!

Slår upp evangeliebokens texter. Söndagens rubrik: Jesus skapar tro.

Innan jag börjar skriva vill jag berätta en sak, kära läsare: mina kollegor och jag pratar ibland om vilken teologisk fråga vi går och trasslar med för tillfället. Vilken teologisk fråga som församlingslivet och/eller privatlivet har ställt oss inför, och som vi är extra upptagna av.

Det kan vara vad som helst. Äktenskapets utmaningar ur ett teologiskt perspektiv, förlåtelse, teodicéproblemet, om djur får komma till Guds evighet, brudöverlämning osv osv.

Nu läser jag episteltexten och den brakar rakt in i mitt nuvarande teologiska problem: försoningslära(n). ”Liksom vi har fått en del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus”. 

Det må ha varit tydligt för människorna drygt 50 år e Kr, vad det betyder. Men om jag hade tid (jag jobbar heltid i en församling), om jag vågade (vill inte bli 2026 års Ulla Karlsson) och om jag kunde (min hjärna har begränsningar) så skulle jag vilja tala djupt och brett om de så kallade försoningslärorna.

Men inte för att jag vill utmana dogmatiskt utan för att jag har haft många, många begravningar och själavårdssamtal de senaste åren där frågor om lidande och försoning och Jesus på korset blir akuta frågor.

Jag tänker på Karen Blixens ord: ”Du kan bära alla sorger om du förmår placera dem i en berättelse.” 

Vilken berättelse om lidandets mening kan den enskilda lidande människan luta sig in emot, som in i ett hem? Vilken berättelse står skriven på insidan av våra armar när vi öppnar famnen för den som lider? Vilken berättelse om lidandet kan vi i gemenskap ömt linda om den som tappat fotfästet?

När vi säger att Jesus dog för våra synder – vad menar vi då? Menar vi att de juridiska frågorna är lösta med någon slags kylslagen förlikning mellan Gud och alla skräckslagna människostackare? 

Och jag undrar om det har blivit svårare för människor att lida i dag? Jag syftar inte på att vi är ”fredsskadade” eller bortskämda eller otroligt bekväma av oss, utan jag tänker på detta som att det fattas en massa sidor i boken om det mänskliga lidandet 2026. Det lämnar människor (och själavårdare…) i ensamhet. Delar av berättelsen mumlas och viskas fram, är min upplevelse. Är den upplevelsen bara min?

I en artikel i Expressen skriver Joel Halldorf, mitt i pandemin: ”Gud ger ingen förklaring. För lidandet är inte ett problem eller dilemma; det är inte en enkel ekvation som vi kan lösa ut. Lidandet är ett mysterium. Och Guds svar är att sörja. Att inte bara stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan att själv bli en som lider. Guds svar är långfredagen. Gud är alltid nära, men den närvaron är aldrig mer påtaglig än i långfredagens lidande. I den död som liknar den grymma corona-döden – utdragen, långsam och ensam – stämmer Jesus själv in i Psaltarens klagan: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” Från den dagen är allt lidande korsmärkt. Det finns inget mörker som inte är fyllt av Guds närvaro. Det finns ingen smärta som Gud själv inte har burit.” 

Jag hoppas och ber så knogarna vitnar, att jag ska kunna förnimma det i lidandets stund (som jag hittills har sluppit), och bli stärkt av det. 

Men för att komma så långt i sin teologiska reflektion - och för att komma så långt att man kan väva in sig själv i den berättelsen - måste vi tala mer om försoningslärorna och dess/deras omsättning i vardaglig lidande-verklighet. Den vardag som finns på tisdagar i januari när man halkar iväg till någon hospiceavdelning och möter skräckslagna ögon hos anhöriga, och ångest hos döende. 

Det duger inte med abstrakta idéer om objektiv försoningslära då. Jag behöver något annat i ryggmärgen.