I Guds rike vävs allt i ett stycke

Jag väver något som heter flamskväv. Det är en förenklad gobelängteknik som kom till Sverige på 1500-talet. Jag väver utifrån ett mönster som jag fäster på baksidan av varpen och sedan plockar jag garnet med fingrarna, upp och ner kring varpen. Former och färger vävs långsamt in i varandra och bildar en helhet.

Vid min vävram har jag tänkt många tankar genom åren om just vävandet, om mönstret, om helheten och om att väva rätt, så att inga hål uppstår i övergångar mellan olika motiv och färgbyten.

I söndagens texter tycker jag mig höra det som handlar om helhet, alltså om hur relationen med Jesus Kristus har möjlighet att påverka hela livet. Inte bara en viss del, inte bara mitt intellekt, inte bara mina handlingar, inte heller bara det som jag ser och kan ta på. I Guds värld öppnar sig nya vyer och där kan också miraklet ske.

Evangelietexten lyfter fram den blinde mannen som blir botad av Jesus. Lärjungarna spekulerar om det kan vara så att han har gjort någon särskild synd för att bli blind. Nej, säger Jesus och så gör han mannen frisk.

Det är som om Jesus adresserar helandet inte bara till mannen utan till alla oss som liksom är blinda för Guds kraft. Under ett ögonblick blir, genom mannen, Gudsriket synligt.

För oss klentrogna står berättelserna där, gång på gång genom nya testamentet som ett vittnesbörd över trons kraft och förmåga. Och då menar jag inte vår egen tros kraft i förhållande till om den är liten eller stor utan att det i tron på Guds närvaro i vår värld gör även det omöjliga möjligt.

I episteltexten talas om andra saker som gudsfruktan, tro, kärlek och ödmjukhet. I Bibeln vävs alla dessa saker samman, sömlöst, också med miraklet.

När jag väver kan jag inte först väva en blomma, för att sedan väva botten eller en annan blomma längre bort. Allt hör samman och allt måste vävas ihop. I Guds rike plockas inte tron och ödmjukheten isär, inte heller kärleken från miraklet. 

Våra liv kan liksom i alla dess delar vara vävda i ett stycke. Gud får med sitt väsen genomsyra hela oss, hela sin kyrka, inte bara i historien utan också nu.

Låt oss ta med den gammaltestamentliga texten också, där berättas om Abram. Av sammanhanget verkar han orolig och kan inte sova när Gud den natten för honom ut ur tältet och säger: Se upp!

Så fortsätter ett samtal dem emellan om dåtiden, nutiden och framtiden. Det handlar om tro och tillit. Gud visar för Abram och för oss i dag att han verkar genom alla tider. 

Se uppåt, säger Gud och medan deras samtal fortsätter kan vi bära med oss de två orden in i helgen.

Se uppåt, för himmelriket tränger fram mitt i ditt liv och för med sig gudsfruktan, tro, kärlek och ödmjukhet även det är ett mirakel. Ditt livs väv är vävt i ett stycke.

Kristus vandrar bland oss än, syndares och sorgsnas vän,

stannar där en mänskoröst ber om läkedom och tröst.

Den som beder innerlig: Davids son, förbarma dig!

Och sin nöd till Jesus bär, skall förnimma vem han är.

(Ur Svenska psalmboken, psalm 40 Text: Anders Frostenson 1936, musik: Herrnhut cirka 1740)