Verktyg för att möta med ömhet och mod

Bok: Våga stå kvar: om samtal vid sorg, död och obotlig sjukdom

Redaktör: Anna Kågström 

Förlag: Votum

Våga stå kvar är en antologi om det svåra samtalet. En samling berättelser och erfarenheter från personer som dagligen i sin profession möter svårt sjuka och döende. Syftet är att ge vidare vägledning och verktyg till – ja egentligen till vem som helst som vill kunna möta sina medmänniskor med ömhet och mod.

Boken kan komma väl till hands som samtalsunderlag i ett arbetslag i en församling, eller kanske för präster och diakoner i arbetet med sorgegrupper. 

Antologin är uppdelad i fyra huvudsakliga delar som motsvarar detta syfte: Det goda mötet, När livet drabbar barnfamiljen, När någon inte orkar leva och slutligen: Lyssna, våga, fråga.

Störst utrymme får den sista delen som handlar mycket om förhållningssättet hos den som i sin profession för svåra samtal.

Jag drabbas särskilt av sjuksköterskan Lisa Sörell som skriver om vikten av att vara modig, och inte minst den grundläggande inställningen att ”det handlar inte om dig”. 

Befriande ord för alla men särskilt för dem som arbetar i människovårdande yrken.

Det ger ett välbehövligt perspektiv till prestationsbaserade omdömen men också när vi tenderar att bära all världens börda som vore den vår egen personliga. 

Också detta framkommer i flera avsnitt i antologin, vad som sker med oss när vi tar emot och försöker bära det svåra. I dag finns flera begrepp för det: ”vicarious traumatization” eller ”compassion fatigue”, vilket behandlas i boken av psykoterapeut Jacob Carlander.

En ansats som är väl värd att lyftas upp mer är det man skriver i förordet: ”I vår samtid finns en stark drift att söka lösningar, att agera snabbt, att ge svar. Men i mötet med obotlig sjukdom eller dödens närhet räcker det inte alltid att veta – ibland handlar det om att orka vara där även när vi vet”.

Alla ansatser som syftar till att lugna ned vårt samtal och därmed också vårt samhälle är lovvärda, och precis som flera av författarna återkommer till: Det viktiga är inte att ha alla svar, men att stanna kvar. 

Detta är så viktigt, och att samtidigt hålla distans till den man möter och den personens berättelse. Här finns flera handfasta råd. Som att gå ut på toaletten en stund, ta en närmast rituell paus och andas innan man svarar ja på ett anrop, och inte minst: den kollegiala stöttningen.

Att hålla uppsikt över varandra som kollegor och använda det komplementära synsättet som en styrka, det är ett viktigt perspektiv som lyfts fram i boken både av sjuksköterskor och överläkare.

Författarna är läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, psykologer, närstående och själavårdare. Självklart formar det deras respektive avsnitt i boken. 

Jag intresserar mig särskilt för de avsnitt som utgörs av intervjuer med eller texter skrivna av präster, imamer eller andra själavårdare inom Sjukhuskyrkan. 

Jag vill höra mer om hur de ser på sitt särskilda uppdrag inom ramen för sin kallelse och tjänst – här har de mycket att dela med sig av. Vad är det särskilda bidrag som en själavårdare kan bistå med, vad är skillnaden på själavård och stödsamtal i vårdsammanhanget?

Här hade man kunnat vara mycket modigare! Här talas om de existentiella frågorna och vikten av att de får rum, och att ”vanlig” vårdpersonal tränas i att möta denna dimension av livet också. 

Men det blir tyvärr lite för tekniskt för att det ska gripa tag i mig. Själavårdens särprägel är ju att vi räknar med att vi är fler i rummet än bara själavårdaren och konfidenten. Gud är närvarande i rummet och det är både en förutsättning för såväl själavårdarens professionella ämbetsutövning som hennes överlämning av mötet i bön. 

Däri ligger ju själavårdens särskilda gåva: det är inte ett samtal vilket som helst, utan ett samtal i vilket Gud är ständigt närvarande med sin Ande. Det är inte alltid det kan uttalas så konkret, det beror på situationen. Men själavårdaren – präst, diakon, imam eller annan religiös ledare – har ju sin utgångspunkt och sitt mandat, sin kallelse, just där.

Jag tror att det ska talas mer om, att det skulle kunna ge ytterligare mervärde även för den som läser just den här boken utifrån ett annat perspektiv.