Försoning och arbetsrätt kräver sina olika processer och sammanhang

Det är både fint och angeläget att få diskutera försoning. För det är jag tacksam gentemot Ohlsson Sandahls initierande av debatten kring försoning. Försoning är en så kraftfull process och rymmer så många möjligheter, i synnerhet för oss i kyrkan att ta vara på och arbeta med. Och det kräver att vi gör det rätt och inte blandar samman olika processer.

Några påpekanden till Ohlsson Sandahls replik finner jag därför mycket viktiga att stryka under i sammanhanget försoning och arbetsrätt.

Det rättsliga och det relationella/narrativa rummet och dess olika processer ska inte blandas samman som jag uppfattar att Ohlsson Sandahl gör i sin replik. Den rättsliga processen behöver ha sin gång först. Detta för att det ska bli tydligt att och isf vilka gränser som överträtts och vilka konsekvenser och eventuella påföljder detta bör få. Sedan behöver den relationella eller reparativa processen också ha sin gång. Och den varken kan eller ska rymmas i den rättsliga processen. Då förlorar respektive sammanhang sina ”arbetsredskap”, sin kapacitet och professionalitet.

Självklart måste någon leda processen, som Ohlsson Sandahl påpekar. En process leder inte sig självt. Och självklart har en arbetsledare ansvar för arbetsrätt på en arbetsplats och ska också utöva detta ansvar. Något annat har jag aldrig hävdat.

Men en arbetsrättslig process och en försoningsprocess är två olika saker. En arbetsledare ska inte också kliva in i rollen som processledare i en försoningsprocess på den egna arbetsplatsen där det skett kränkningar. Precis som man ibland tvingas anlita extern kompetens då en arbetsplats behöver utredas av olika skäl, bör man anlita externa processledare när det föreligger behov av försoning efter kränkningar. Det handlar om att rätt fördela ansvaret och om kunskap och respekt för arbetets art.

För att leda en försoningsprocess kan du inte själv vara indragen i och/eller drabbad av de kränkningar som skett i samma arbetsgrupp. Ett av flera viktiga skäl till detta är att, den konfrontation som jag framhäver som försoningens centrum kräver att du som processledare kan vara så pass neutral i relation till de drabbade och till den/de som utfört kränkningen så att du förmår bevara asymmetrin i relationerna – på ett sådant sätt att du främjar erkännande, ansvarstagande och upprättelse. För kränkningar bär förövaren allt ansvar och de som utsätts för kränkningarna bär inget ansvar. Detta till exempel, är svårt att driva i en process när du själv är indragen och påverkad av det som skett.

Efter att man genomgått en försoningsprocess finns det mycket arbete som behöver göras – av alla inblandade, ansvariga och drabbade. Det är här jag ser att det arbete som Ohlsson Sandahl talar om, är på sin plats. Här behöver alla bidra och arbeta för inklusion, framtid, gemenskap och försoning om arbetsplatsen ska fungera igen och våldsamma och kränkande strukturer inte ska normaliseras. Men det är ett senare arbete som behöver göras efter att först en arbetsrättslig process och sedan en försoningsprocess haft sin gång på en arbetsplats där kränkningar och övergrepp skett.

Jag instämmer i Ohlsson Sandahls avslutande ord – att konstruktiva samtal och dialog kring arbete med försoning är mycket angeläget och jag ser fram emot den utvecklingen.

Ulrica Fritzson,
stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen