Förlåtelse bara en del av processen för offer och förövare

Frida Ohlsson Sandahl författare, prästkandidat

Förlåtelse sker inte när någon säger orden. Snarare kan förlåtelsen vara en del av en process. Grunden för den processen är att kyrkoherden tar ansvar för gemenskapen, förövaren och offret.

Det stora problemet som berättelser från #metoo och #vardeljus visar är den oerhört utbredda erfarenheten av sexuellt våld. Erik Helmerson lyfter i Dagens Nyheter (2020-11-14) fram bikten som en möjlighet för förövaren att kunna försonas med gemenskapen. Därmed lyfts ett viktigt område: vad gör vi sen?

Jag skriver min magisteruppsats om hur mellanmänsklig förlåtelse beskrivs i Svenska kyrkan, just utifrån berättelser i #vardeljus som vittnar om att de som utsatts snabbt uppmanats till att förlåta förövaren. Denna påverkan kommer från en tredje part, oftast en kyrkoherde. Men det är varken kyrkoherdens eller arbetsgivarens uppgift att forcera fram förlåtelse, lika lite som
någon annan kristen dygd.

Uppgiften är att i stället hantera den brustna sociala gemenskapen i församlingen. Vi behöver fortsatt hantera våra relationer, och det behövs församlingar där människor får plats med hela sig själva. Våra goda sidor, våra brister och den skuld vi bär på. Utfrysning är, i det sammanhanget, inte ett alternativ.

Det framstår tydligt i min analys att ingen samtida svenskkyrklig teolog anser att mellanmänsklig förlåtelse är performativ, det vill säga att den sker i samma ögonblick som orden uttalas. Förlåtelse sker inte när någon säger orden – detta gäller varken för barn som av vuxna tvingas säga det i sandlådan eller för personer utsatta för våld.

Snarare kan förlåtelsen vara en del av en process. Grunden för den processen är att kyrkoherden tar ansvar för gemenskapen, förövaren och offret. En polisanmälan ska naturligtvis ske, rättsväsendet ska få göra sitt jobb.

En väg framåt behöver därför innefatta både möjligheten att bära sitt straff, att möjligtvis få förlåtelse från offret, och att kunna vara del av församlingen. Samtidigt menar jag att deltagandet i gemenskapen är villkorat.

Våld är allvarligt, och för att kunna bygga tillit behöver en person kunna visa på insikt om det brott och den skada som begåtts, samtidigt som den visar i praktiken att den ändrar sitt beteende. Det betyder att det också finns gränser för när en person inte längre kan vara en del av församlingens mötesplatser. På ett strukturellt plan är det kyrkoherden som kan omfördela makten. En person kan exempelvis få andra arbetsuppgifter eller avskiljas från sitt uppdrag.

I min uppsats föreslår jag att kyrkoherden använder den process som Kaisa Huuva skriver fram i Liv i försoning: om upprättelse i kyrka och samhälle. Hon använder en försoningsprocess
i fyra steg, från Tore Johnsen, samisk präst och teolog.

Första steget handlar om sanning: att klart berätta vad som hänt. Det andra steget handlar om ånger. Genom sanningen kan ånger växa fram hos förövaren, och den kan därmed be om att få förlåtelse för de skador som åsamkats offret. Här skulle bikten, likt Helmerson skriver, kunna vara ett alternativ för förövaren.

Det tredje steget är återupprättelse och fokus på framtiden. Detta är också det mest smärtsamma steget. Här är det på plats att varna för billig försoning, på det sätt att offret uppmanas att gå vidare, släppa taget, sluta älta. Det behövs tid för både sorg och läkning.

Det fjärde steget är en eventuell förlåtelse. För att förlåtelsen inte ska bli självutplånande måste maktrelationerna ha förändrats i det tredje steget.

Med inspiration från det nödvändiga försoningsarbetet mellan kolonialmakt och ursprungsbefolkning, som i fallet mellan svenska staten och den samiska befolkningen, vilket på intet sätt är klart, menar jag att det är kyrkoherden som behöver ta ansvar för gemenskapen även om alla som finns i församlingen också måste bidra i den processen.

Den kyrkoherde som går direkt till mellanmänsklig förlåtelse låser processen. Därmed sviks både offret och förövaren, genom att möjligheterna till gemenskap helt uteblir. Slutsatsen blir därför att sluta fokusera på mellanmänsklig förlåtelse. Ta våld på mycket stort allvar och ta ansvar för organisationskultur, granska jargongen, ta avstånd från kladdiga kramar och utveckla en medvetenhet hur makt påverkar.

Det finns gott om försoningsprocesser. Vi är många som kan bära processerna, både anställda, förtroendevalda, kyrkoherdar och församlingsmedlemmar. Jag föreslår den modell som jag har redogjort för. Den passar för Svenska kyrkan, likväl som andra organisationer.

Frida Ohlsson Sandahl
beteendevetare, författare, sociolog, prästkandidat, årets förnyare 2019

En väg framåt behöver därför innefatta både möjligheten att bära sitt straff, att möjligtvis få förlåtelse från offret, och att kunna vara del av församlingen

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.