Caroline Krook har gått ur tiden

Caroline Krook, tidigare biskop i Stockholms stift, har den 16 augusti avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 80 år.

Hon var en ordens och handlingens kvinna. Varken det ena mer eller mindre, utan både och, lika starkt. 

Född på Östermalm i Stockholm 1944, döpt i Oscars kyrka, konfirmerad i Hedvig Eleonora, prästvigd i Lunds domkyrka 1969. I de sena tonåren hade kallelsen kommit, men i intervjuer var hon fåordig om den: ” Vissa händelser i livet ska vi inte berätta om, då riskerar de att gå sönder, att förminskas, trivialiseras.” sa hon till exempel i en intervju i SvD. 

Efter prästvigningen blev hon fängelsepräst i Malmö, nybyggare på Norra Fäladen i Lund, S:t Hans församling, med många nationaliteter och studenter som längtade efter en kyrklig förnyelse, och senare domkyrkokaplan i Lunds domkyrka. 

Hon utbildade sig till terapeut vid S:t Lukasstiftelsen och den teologie licentiatavhandlingen handlade om själavårdsinriktning. 

För 40 år sedan flyttade hon tillbaka till Stockholm och en tjänst som föreståndare vid Graninge stiftsgård. 1990 blev Caroline Krook domprost i Stockholm, den första domprost som var kvinna i Svenska kyrkan. Sedan biskop 1998-2009 med orden ur Romarbrevet 12:11 som valspråk "Var brinnande i anden – tjäna Herren". Biskopsvapnet var bilden av kvinnan vid Sykars brunn, en av hennes favoritberättelser. 

Som scout var hon alltid redo till de uppdrag som blev hennes, och det var hos scouterna hon fick sin bästa ledarskapsutbildning som hon själv uttryckte det.

Caroline Krook var ledamot av kyrkomötet för dåvarande folkpartiet och ledamot av kyrkomötets läronämnd. Särskilt gudstjänstutveckling låg henne varmt om hjärtat, både i församlingstjänst och i kyrkomötet. Hon var hovpredikant och uppskattad förkunnare i SvT:s helgmålsringningar.

Sin tydliga röst gav hon åt många och var förespråkare för kyrklig vigsel för homosexuella. Det senare bidrog till att hon blev en uppskattad invigningstalare på Stockholm Pride 2004.

Hon skrev mängder av bönböcker, böcker om film, litteratur, konst, historia, debattartiklar, essäer och recensioner. Många av texterna och böckerna kom till efter pensioneringen, som var den brytpunkt då hon bestämde sig för att bara göra saker som hon tyckte var roligt.

Caroline Krooks omsorg om prästerna i Stockholms stift var omvittnad. Skriften Biskopens råd och anvisningar för Kyrkliga handlingar i Stockholms stift utkom 2003 och gav ett stabilt stöd i många frågor. Präster så sent som häromåret uttryckte uppskattning åt hennes handfasta ledning och skriften gavs som exempel på hur biskopar gärna kan kan stötta även i dag.

Mer omtumlande var det som skedde kring millennieskiftet. Biskopen hade bett prästerna i stiftet att skriva personliga brev till henne för att berätta hur de hade det på jobbet. De omkring 350 berättelserna skulle vara grund i biskopens ämbetsberättelse. 

Det här var före separationen mellan kyrkan och staten. En journalist begärde ut breven och kammarrätten slog fast att breven var offentliga. Caroline Krook skickade tillbaka breven som hade avsändare, brände de anonyma och hävdade att de personliga breven låg inom själavården.

Justitieombudsmannen ansåg att hon begått tjänstefel och hon åtalades. Om Caroline Krooks agerande kritiserades juridiskt fick det desto större stöd av präster och stiftsanställda. Ett hundratal medarbetare från hela Stockholms stift kom för att stötta henne i rätten.  2003 kom hovrättens dom, 16 000 kr i böter för tjänstefel. En insamling gjordes och när böterna var betalda lämnades ett stort överskott till Lutherhjälpen. 

Caroline Krook spelade en viktig och uppskattad roll i samband med Estoniakatastrofen vad gäller minnesgudstjänst och utfärdsandakt i Riddarholmskyrkan, medan hennes roll i etiska rådet möttes med en hel del kritik.

I en text i Kyrkans Tidning i samband med 30-årsdagen av katastrofen skrev hon så här:

”Det är sorgligt att både grupper av anhöriga och efterlevande har känt sig åsidosatta och de som bara har velat få komma till ro med sin sorg inte har fått göra det. 

Och visst finns det många frågetecken och oskickligt hanterande. I detta ingriper jag naturligtvis mig själv, men jag är övertygad om att alla ansvariga har försökt att hantera katastrofen och dess följder så gott man kunnat. Det räcker långt men inte alltid ända fram.” 

På senare år delade hon sin tid mellan sitt kära Vaxholm och fritidsboendet där och hemmet på Södermalm. Sällskap var väninnan sedan ungdomsåren, Karin, och katten som följde med på bilresorna trots kraftfulla protester. 

Oftast kom hennes texter till i Vaxholm och hon njöt av att ta havsdopp från bryggan.

Ett samtal med Caroline Krook var alltid glasklart, någon tid för small talk eller petitesser fanns inte. Varje gång innebar en stund med henne - ett telefonsamtal, ett mejl, en lunch - något utöver det vanliga. 

Oftast handlade kontakten om en text hon läst och hade tankar kring, en pjäs hon tyckte skulle vara intressant att recensera eller något annat ämne som hon ville utveckla. Kunskapen var enorm, entusiasmen stor och arbetsdisciplinen imponerande.

Lätthet om själ och hjärta och samtidigt välsignad med en dos av hennes kunskap var känslan som följde på en kontakt. 

När kroppen började ta slut, fortsatte hon ändå leverera texter. Oftast före överenskommen tidpunkt. ”När jag sitter i soffan och skriver känner jag mig likadan som jag alltid gjort, kroppen begränsar mig inte då” sa hon innan sjukdomen kopplade ett alltför starkt grepp.

Ett långt rikt jordaliv är slut och vi är många som tackar Caroline Krook för att hon förvaltade Guds gåvor så väl.