Göran Larsson har avlidit

Närmast sörjande är hustrun Solveig Bergqvist Larsson och döttrarna Cecilia och Isabel, sonen Jacob och barnbarnen Milo, Vilmer och Klara.

Under många år var Göran Larsson en högt värderad skribent i Kyrkans Tidning. Hans betraktelser rönte stor uppskattning och texten i julbilagan häromåret är en av hans mest lästa.

Där vävde han samman Johannesprologen med sin sorg över sonen som tagit sitt liv 20 år tidigare - och glädjen över att Kristus landat på jorden igen.

Texten var ”något av det bästa jag läst på länge i KT. Evangelium.” skrev en läsare innan hon lyfte Göran Larssons enastående själavårdsförmågor.

Mejlkonversationerna med Göran Larsson var en fröjd. Konkreta berättelser om livet i Arkhyttan, om årstidernas växlingar och naturens beskaffenhet, om den lilla tollarevalpen Mira och besöken hos gamla mamma i Värmland.

Och så plötsligt någon av alla dessa formuleringar som knockade mig: ”På hundpromenaden i morse singlade de solkyssta våta löven ner över de frusna i skuggan med ett ljud jag aldrig lagt märke till. Skaparen hälsar.”

Två av hans mest uppskattade böcker kom till när han själv sökte efter något att hämta styrka ur - i sin egen sorg. I de böcker med kristet förtecken som han hittade, fanns inget för honom. Han skrev därför Skamfilad och Lilla sorgeboken.

Erfarenheterna av sorg och kriser var hans egna men han stod även stadigt i sin själavårdsgrund efter ett långt liv som präst men också från arbetet som psykoterapeut vid Sankt Lukas Dalarna i Falun.

För nio år sedan blev han sjuk. Han ville inte bli ”han med cancern” och höll sjukdomen känd enbart i en nära krets. Cancern hölls i schack men i höstas kom den tillbaka med kraft.

På väg hem från ett reportage för en vecka sedan ringde Göran Larssons fru, Solveig. Göran skulle lämna en text någon dag senare men sjukdomen hade gått för långt och han kunde inte längre skriva. Hon förklarade situationen och jag frågade om han och jag kunde pratas vid en stund.

Med hustruns hjälp ringde han upp senare samma dag och vårt samtal kommer jag alltid att vara tacksam över.

Vi talade om skapande och tro, om rädslor och sjukdom, glädje och sorg. Han uppskattade att mina frågor var konkreta. Det var lättare att svara på frågor om han fortfarande uppskattade att äta god mat och om han kände sig rädd än frågan: hur är det, Göran?

Mitt i allt detta allvarliga, i sjuksängen med medicinsk apparatur runt omkring, avbröt han sig plötsligt och sa på sin mjuka värmländska med sjungande intonation: ”Men Solveig, vad fin du är!”

Jag frågade vad hon hade på sig och han beskrev målande hennes rosa blus och ett silversmycke som han låtit göra när hennes första bok kommit ut. Omtanke och en känsla för det sköna in i det sista.

Han ville att jag skulle intervjua honom om hans bok som just höll på att tryckas. Jag sa ja, förstås.

Strax efter landade en pdf i min dator. Mina blå timmar. Jag läste och grät om vartannat. Språket, skönheten och Göran Larssons tankegångar i koncentrat. Och invirat i allt detta den obevekliga sjukdomen.

I samråd med hans fru sattes ett datum i nära framtid för intervjun om Mina blå timmar. Datumet flyttades närmare, men livet och döden ville annat.

I går, onsdagen den 18 mars, avled Göran Larsson. Ur hans frus meddelande:

”Göran somnade in lugnt och stilla bland sina kära, gav oss ett kärleksfullt avslut. Vi fick Mina blå timmar snabbt upptryckt och levererad och Göran hann hålla sin bok i handen.”

Ur Göran Larssons Mina blå timmar:

Det sägs att det är som allra mörkast innan gryningen. Det är den svarta timmen. I den stiger jag upp så gott som varenda morgon – och har så gjort, så länge jag kan minnas i mitt vuxna liv. 

Lite senare, när himlen rodnar och bergen och ängarna utanför mitt fönster fylls av ett milt ljus, låter den gyllene timmen tillvaron få färg och form och då börjar också min arbetsdag. 

Men däremellan, mellan svärta och morgonrodnad, vilar jag i den blå timmen. Den stilla mjuka timmen då tillvaron ännu inte fått skarpa konturer. Det är själens och längtans blå timme. Eftertankens och ensamhetens och tystnadens stund.