Caroline Krook om sin livsgärning: Det ser jag som viktigast

Pärmarna är nyupptagna från förrådet. Pressklipp som fokuserar på den då unga prästens korta kjolar och på kontrasten till hennes arbetsmiljö på Malmö centralfängelse. ”Sveriges vackraste präst”, löd rubriken en gång.

Angreppsvinklarna är otänkbara i dag. En illustration i sig av hur mycket som hinner förändras under loppet av ett yrkesliv. 1969 var hon en av de första kvinnorna att prästvigas i Svenska kyrkan. Att dessutom bli landets första kvinnliga fängelsepräst väckte stor uppmärksamhet.

Caroline Krook bläddrar.

– Där sitter jag i fängelset med porrbilder bakom mig, säger hon och pekar.

Ett välkänt ansikte

Den omedelbara offentligheten visade sig vara en försmak. 

I ett land där få av kyrkans företrädare blir hushållsnamn har behovet av tröst vid samtidens katastrofer gjort Caroline Krooks ansikte väl känt. Estonias förlisning. New Yorks brinnande tvillingtorn. För många svenskar har hon varit den som hittat orden som bär när det värsta händer. 

Men nu är nu och vi är här. I en lägenhet i Vaxholm, som fungerar som fritidsboende sedan sommarstället i Sörmland såldes för tre år sen. Vännen Karin sitter med runt kaffebordet. I bostaden på Södermalm finns hemtjänst. Här, i deras gemensamma lägenhet, är det Karin som står för den dagliga omsorgen.

Sökte vård för hosta

Caroline Krook har lungcancer. Den är långt framskriden och obotlig. 

– Jag sökte för en konstig hosta i två och ett halvt år, utan att få tid. Till slut lade de in mig för prover i två omgångar och sa sedan att endast palliativ vård återstår. 

Du fick diagnos och dödsbesked samtidigt?

– Ja. Samtidigt säger ju alla läkare att varje sjukdom har sitt eget förlopp. Min bror avled i lungcancer för tre år sen. Han bedömdes ha mellan två månader och två år kvar, men dog inom två veckor. Så jag känner just nu att jag lever lite på övertid. 

En tid av farväl

Smärtstillande insatser har ännu inte behövts. Caroline Krook har inte ont men behöver hämta andan när hon talar. 

– Skulle jag snabbt bli sämre ordnar de en plats på hospice. Jag känner mig trygg med det.

Det är en tid av farväl. Redan vid åttioårsdagen i höstas visste Caroline Krook att hon var svårt sjuk. Avskedspredikan i Slottskyrkan och lunchen efteråt blev en ”jag vill tacka livet-fest”. Så långt krafterna tillåter tar hon gärna emot vänner. 

Skriver på sina memoarer

Memoarskrivande pågår sedan ett par år. Nu gäller det att avsluta projektet. Att gå igenom alla foton, brev och dokument är både roligt och svårt. 

Först hade hon tänkt slänga sina predikningar. 

– Predikan är det talade ordet. När man lyssnar är det bra men när man läser tycker man kanske att det inte är något särskilt. 

Vännen Eva Brunne, som blev hennes efterträdare på biskopsposten, fick henne på andra tankar. Sannolikt kommer predikningarna att skickas till Kvinnohistoriska arkivet i Göteborg.

Skämtsamt samtal med Gud

Ur pärmarnas röra och minnets tillbakablick träder karriärens huvudlinjer fram. Teologiskt: Jesusgestalten. Särskilt den dubbla tolkningen, hur Jesu under pekar ut mot världen och in mot människan. 

Vinden som näps är också stormen inom dig själv. Den lame som kan gå är du själv som ska kunna stå på dina ben. Så lyder Caroline Krooks evangelium.

Inför den sista helgmålsbönen, som spelades in i februari, hade Caroline Krook ett skämtsamt samtal med Gud. 

– Jag sa, ”nu får du faktiskt göra ett under för nu vill jag spela in de här helgmålsbönerna och då måste rösten räcka”. Jag skojade lite och sa ”tänk på allt som jag har gjort för dig”. 

Viktigt att bekänna kärlek

Rösten höll. Andakten handlade om Jesu fråga till Petrus: ”Älskar du mig mer än de andra.”

– Jag predikade över att det viktiga inte är att bekänna synder utan att bekänna kärlek. 

Redan diplomuppsatsen under terapeututbildningen i Sankt Lukasstiftelsen kretsade kring syndabekännelsen. Caroline Krook skrev om dess funktion i gudstjänsten. 

– Jag var kritisk till idén om att människan liksom måste krypa ihop inför Gud.

När avgjordes livsbanan?

Det finns ett arv att hänvisa till, psykologiskt och intressemässigt. Från pappa juristens rättrådighet och mamma konsthantverkarens konstnärlighet.

Avgörande möte med Olov Hartman

Det finns en tidig prästkallelse att peka på.

Framför allt finns en definierande händelse: Mötet med Olov Hartman.

Caroline Krook var arton år och hade siktet inställt på yrken som regissör eller skådespelare. På en kyrkospelskurs på Sigtunastiftelsen mötte hon dess ordförande. Hartmans sätt att kombinera prästämbetet med kulturell verksamhet inspirerade. 

– Jag tänkte ”en sån där präst skulle man bli!”. 

Ordförande i Sigtunastiftelsen

Plötsligt kunde prästkallelsen bejakas. Parallellt med tjänsterna i kyrkan har Caroline Krook verkat som fri skribent med kulturen i fokus. Hon var också Sigtunastiftelsens ordförande i 13 år. 

Caroline Krook kom till en kyrka i brytningstid. I många roller har hon varit den första kvinnan på sin post, framburen av personer som trott på henne. Kyrkoherdar och biskopar som Per Blomkvist, Per-Olov Ahrén och Krister Stendahl. Liksom Gustaf Wingren, som öppnade dörren till forskarvärlden och den teologiska etiken.

Caroline Krook konstaterar att alla de tre stora frågor där hon varit stridbar har, som hon säger, löst sig. 

Det gäller frågan om kyrkans förhållande till staten. Det gäller prästvigning av kvinnor och förhållandet mellan prästvigda kvinnor och de som varit motståndare till tanken – och där hon i debatten blev kallad ”djävulens redskap”.

Det gäller också frågan om de homosexuellas ställning i kyrkan. 

– För unga människor är allt detta icke-frågor numera.

En rörelse för besvikna 

Men, lägger hon till. En viktig sak är fortfarande olöst. Det gäller kyrkans bruk av skogen. För nästan femtio år sedan uppvaktade Caroline Krook och KG Hammar domkapitlet i Lund för att få till en förändring. Tillsammans med ett stort antal andra bildades sedan Exodus, en rörelse för dem som var besvikna på Svenska kyrkan.

Vad hon själv ser som viktigast ur livsgärningen? Det blir tre saker: Gudstjänstens språk och utformning. Den skrivna bönen. Förkunnelsen och predikningarna. 

– Jag har predikat så oerhört mycket. Nu när jag är pensionär har helgmålsbönerna i tv varit viktiga, där har jag en stor och trofast församling. 

Raka rör

Vännen Karin reser sig ur stolen och sätter snabbt en skrift i min hand. Raka rör med Krook står det på framsidan. Ett häfte med texterna till några av alla de helgmålsringningar som Caroline Krook lett i SVT, sammanställt av producenten Johannes Söderberg inför Caroline Krooks åttioårsdag i fjol.

Titeln är kongenial. Rättframheten – ett signum. 

– Jag vill ha bestämda besked och jag ger bestämda besked själv, säger hon.

Beslutsamheten har lett till integritet. Eller om det är tvärtom. 

Som när Caroline Krook 2000, under sin tid som biskop i Stockholm, vägrade lämna ut personliga brev, skrivna av stiftets präster på uppmaning av henne själv i syfte att användas i ämbetsberättelsen. Och med löfte om tystnadsplikt. 

Inget avgörande som hon önskar ogjort

När en journalist ville ta del av breven, med hänvisning till att de var allmän handling, vägrade hon att lämna ut dem. 

Caroline Krook dömdes för tjänstefel men fick också stort stöd av präster och andra som menade att hon agerat rätt.

– Jag borde från början ha skilt det som är själavård från sådant som skulle användas i ämbetsberättelsen. Men sett till det uppkomna läget finns det inget jag ångrar. Om jag lämnat ut breven hade jag förlorat prästernas förtroende totalt. 

Nej, så här i rannsakningens fas är det inga avgörande val som hon önskar ogjorda. 

– Däremot kan jag ångra att jag ibland varit otrevlig mot människor på ett onödigt sätt. Men det är små saker i det stora hela.

Störst att möta familjen

Små saker. Stora saker. Vad blir vad när slutet närmar sig? 

Caroline Krook sitter uppallad mot kuddarna i soffan. En form av ömhet bryter fram, av den sort som har med själva livet, tiden och tacksamheten att göra. 

Störst just nu är att få möta familjen. 

– De var här i går och hade mat med sig. Vi hade så trevligt. Självklara saker får ett nytt ljus och blir värdefulla.

De betraktar varandra som livskamrater, Karin och Caroline. Vänskapen inleddes när de som unga möttes i dåvarande KFUK:s scoutverksamhet. Åldersskillnaden är femton år. Karin, som är den äldre, tycker att döden nu kommer i ”fel ordning”. 

Prästkallelsen i fokus

Caroline Krooks engagemang i hbtq-frågor i kombination med det faktum att hon i alla år varit ogift, har fått många att i det tysta dra slutsatser om hennes sexuella läggning.

Hon tar nu själv upp saken, opåkallat.

– Jag är inte homosexuell. Jag har haft män i mitt liv men aldrig varit intresserad av att gifta mig. Prästkallelsen har upptagit så mycket av mitt fokus. 

”Du ska komma ihåg”, säger hon. Vi är åter i dåtid.

– Min första prästtid var på sjuttiotalet. Att kombinera barn och karriär fanns nästan inte. Om man gifte sig fick man lämna yrkeslivet för att möjligtvis komma tillbaka när barnen hade börjat skolan. Det var inte ett alternativ för mig.

En ny tidsanda 

Sedan sjuttiotalet har inte bara kyrkan och kvinnorollen förändrats. Även synen på tro och religion är en annan. Det Sverige där sekularitetsidealen då firade triumfer är bytt mot en tidsanda där religionen väcker nyfikenhet.

Visst får skiftet konsekvenser för kyrkan. Men för människans grundfrågor spelar det ingen roll, de har alltid varit desamma, säger Caroline Krook. 

– Duger jag? Är jag älskad? Finns det en mening med mitt liv? De frågorna kommer ingen ifrån. 

Hon förklarar: Man måste svara ja på alla tre. Men inte nödvändigtvis samtidigt. De förhåller sig kompensatoriskt till varandra. I perioder då en av frågorna får ett nej, bärs man av ja:et i de övriga. 

Hitta stöd för egen del

Både kärleken och dugligheten kan kännas fläckvis. Det är helt okej, menar Caroline Krook.

– Om jag blivit uppsagd på jobbet kan jag vila i att jag är älskad när jag kliver över tamburmattan hemma. Om en vän sviker kan man bäras av ett meningsfullt arbete.

Den kristna förkunnelsen i allt detta? Ja, den är att hjälpa människor att kunna svara, säger Caroline Krook. Att till den som förgäves sökt mening och kärlek i mänskliga relationer kunna peka på Gud. 

Det är predikanten som tar till orda. Hon som väglett ett land i sorg ska nu hitta stöd för egen del.

Lyssna till sina predikningar

Caroline Krook påminner sig själv om det råd hon genom åren gett till präster som varit i andlig nöd eller i motsvarande situation som hon är i nu: ”Lyssna till vad du själv har sagt i dina predikningar”. 

– Hittills känner jag att mina predikningar håller, också för mig själv.

56 år har gått sedan hon prästvigdes. Om blicken vänds åt andra hållet, mot kyrkan i framtiden, vad blir prognosen då? 

– Jag tror att kyrkan har en viktig plats i samhället. Jag är glad över ungdomarnas konfirmandtid. Men jag är orolig över att vi har så lite aktiviteter för barn när skolan är slut och innan föräldrarna kommer hem. Det är en farlig ålder. Och jag är bedrövad över att förkunnelsen ofta är tunn. Mest av allt oroar jag mig för kyrkans organisation och förhållandet mellan kyrkoråd och kyrkoherde.