Kyrkan lider av ålderism

Det talas mycket om prästbristen i vår kyrka. Nu föreslås åter ett snabbspår med förkortad teologisk utbildning för lämpliga personer med annan akademisk examen. Som gammal teolog reagerar man instinktivt och suckar. Men hur går det med de teologiska kunskaperna, och särskilt språken som då faller bort? Kanske ändå livserfarenheten hos många av dessa kan kompensera för det och på många sätt berika kyrkan. Jag är ändå inte helt negativ, men inte främst för att lösa prästbristen.

Vi har idag en enorm outnyttjad resurs av präster, diakonerna oräknade, som idag har ställts utanför verksamheten. I matrikeln räknar jag till cirka 3260 stycken, antingen pensionerade eller ”övriga” präster, av vilka en viss andel gärna ställer upp och tjänstgör både regelbundet och vid behov.

Det största hindret är att de/vi inte blir tillfrågade. Är ålderismen verkligen så utbredd i vår kyrka?

Vi har aldrig levt så länge och varit så pigga som idag. Man vigs till sitt ämbete på livstid, men blir plötsligt mer eller mindre osynlig efter pensionen. Många har också av olika skäl ägnat sig åt annan verksamhet, men är ändå präster med ett stort kontaktnät, och kunde tänka sig att tjänstgöra ibland.

Man fortsätter att tillhöra en församling också efter pensionen, och i de blanketter man fyller i till exempel vid vigsel eller begravning fyller man i sin ”egen” församling. Teologiskt, men alltså inte i praktiken, fortsätter man att vara präst i församlingen, även om man inte är avlönad. Arbetsgivarskap och prästidentitet hänger inte samman teologiskt.

Det finns för all del församlingar med kyrkoherdar som bjuder pensionärerna in till medarbetarmöten, men de är alltför få. Många vet inte ens om vilka präster som bor i församlingen.

Detta att bli utestängd när ens erfarenhet är på topp är för många en svår upplevelse. Den förstärks av att ens mail NN@svenskakyrkan.se tas bort och man blir utestängd från kyrknätet. Jag fick under många år frågor om varför jag inte svarade på min gamla mail jag hade haft ända sen mailen infördes i slutet av förra seklet.

Just svårigheten att få tillgång till de blanketter man behöver är ett stort problem. Telefontiderna är få och telefonköerna långa. Expeditionerna får, eller vill inte skicka dem per mail och postgången är osäker. Något som slarvas med alltför ofta av extra-präster är att ta kontakt med kyrkoherden, som ju är den som ansvarar för all verksamhet i sin kyrka. Man vill ju gärna ha ett personligt samtal; mail är så opersonligt. Men att få tag på en kyrkoherde per telefon kräver, med all förståelse, oftast ett stort antal försök.

Det största problemet är ändå okänsligheten för den pastorala aspekten i relation till församlingens medlemmar. En stor del av våra betalande medlemmar känner ingen präst bland de nu anställda.

Men många har haft kontakt med en präst som nu inte längre är i tjänst, kanske vid ett flertal tillfällen i samband med dop, konfirmationer, vigslar, begravningar eller själavård. Man har en personlig relation och prästen känner familjen. Präster är inte utbytbara. Jag har den största förståelse för att man särskilt vid livets vändpunkter vill ha kontakt med den präst man känner och har förtroende för. Det innebär ingen nedvärdering av dem som nu är i tjänst.

Svaret från allt för många kyrkoherdar är istället att vi har de präster vi behöver, ta den vi erbjuder och som finns på listan för den dagen.

Jag ser för mig en win-win-win-situation både för församlingsmedlemmarna, församlingen och den präst som gärna tjänstgör. Bollen verkar idag ligga främst hos kyrkoherdarna.

Lennart Koskinen, biskop emeritus