Förstår vi inte längre innebörden av ordet helig?

Jag växte upp i ett land där jag tidigt fick höra att ”där man bränner böcker, kommer snart människor att brinna.” Jag minns att jag undrade om det verkligen kunde stämma men fick till svar att när man bränner böcker så är det inte papperet man försöker bränna utan andra idéer, och det visar sig sen vara en märkbart kort väg mellan papper och människor.

Nu bor jag i ett land där inte bara heliga skrifter bränns utan där pyromanförsök mot invandrarförläggningar inte ges mycket medial uppmärksamhet.

Och i annars rätt sansade spalter som DN:s ledarsida skrivs det att det är ju på sätt och vis synd att inte det bränns Biblar och Tora-rullar också för jämlikhetens, demokratins och yttrandefrihetens skull.

Vad är det som gått så snett?

Hur kan vi inte se, det man självklart ser i Irak, Jemen och i stora delar av världen, att det inte är papper vi bränner? Förstår vi inte att det är just yttrandefriheten vi kränker när vi eldar upp andra människors heligaste uttryck och yttranden?

Eller kan det vara så att vi inte längre förstår innebörden av ordet helig? Utan den förståelsen så är det förstås ingen skillnad på en börsnotis, en roman, eller en koran? Papper som papper. Och allt har jag min självklara rätt att ifrågasätta. Och allt brinner lika bra.

Jag växte upp i en familj och ett land där vi kunde stå ute i tystnad på en hjortronmyr och känna en oerhörd förundran över skapelsens väldighet och generositet. Eller där vi åkte långt bort till mer kultiverade trakter och kunde stå inne på ett muséum i samma ordlöshet och förundran inför ett konstverk. Och det var primärt inte målningens eller myrens fysiska gestalt, penseldragen eller botaniken som uppfyllde oss, utan den vackra tanken bakom. Den som var omöjlig att greppa eller sätta ord på. Men som naturen eller den sköna konsten ändå gjorde ett ordlöst försök att fånga.

Eller än tydligare när vi steg in i en gotisk katedral och stumnade i hänförelse över skönheten där valven tycktes trotsa tyngdlagen och estetiken tiden. Men återigen var det inte den fysiska manifestationen som jag lärde mig känna hänförelse inför, för samma reaktion hände när vi klev in i det simplaste skärgårdskapell. Där hade en fattig befolkning snickrat ihop ett enkelt altare med till buds stående medel, men det altaret närmade vi oss med den största respekt för det var dessa människors uttryck för det heliga. Och det förtjänade, lika mycket som den gotiska katedralen, vår respekt för det gav uttryck för människans strävan, oavsett tid, rum och belägenhet, att manifestera det osägbara, det – och jag tvekar använda ordet medveten om att det förlorat mycket av sin läsbarhet och förståelighet – det heliga.

Sverige kan i många avseenden ses som världens mest sekulariserade land. Det finns i mitt tycke många positiva utslag av detta vad gäller rationalitet och tolerans. Men här visar sig vår ordlöshet inför ordlösheten i dess mest avslöjande ljus. Ty det är just dessa värden vi ytterst riskerar att förlora. Var finns toleransen när vi anser oss att ha rätt att skända en broder i yttrandefrihetens namn? Var finns rationaliteten när vi tillåter en desorienterad dansk att här ge uttryck för sina extremhögeråsikter (som hans hemland förmenar honom) och skada Sveriges diplomatiska relationer och handelsrelationer för en oöverskådlig tid och till ett ouppskattbart värde? Och gör oss till ett primärt terroristmål? Frågan behöver ställas till alla de som i rationalitetens namn förnekar konceptet helighet i människans verklighet.

Eldarna tänds och det är inte ”de andras” böcker som brinner. Det är i slutändan våra egna fingrar som blir svedda. Det är vår egen självrespekt och vår egen ”helighet” vi förmenar oss. Vi bränner fundamenten för vårt eget samhällsbygge. Konsekvenserna av det är oöverskådliga.

När vi inte har förmåga att se naturens okränkbarhet, dess helighet, återstår endast en ändlig resurs vars fina sand snabbt rinner genom timglaset. När vi inte förstår människans okränkbarhet brinner snart hatets eldar i våra egna stugknutar.

Vad vi gör mot andra gör vi mot oss själva.

Det har redan pågått alldeles för länge: stoppa självskadebeteendet innan skadorna är irreparabla.

Anders Nyberg