Kyrkorådets beslut i Skara att inte ta emot tavlan väcker vår förvåning. Vi hoppas verkligen att anledningen till beslutet inte beror på bildframställningen som är tydligt hbtq-relaterat (hbtq = homo-, bi-, trans- och queer).

Tavlan är för oss ett uttryck för vår samtid men även för något evigt: att Gud vill inkludera och inte utestänga människor. Vår tolkning av tavlan är bland annat att den homosexuella kärleken är något av Gud fullvärdigt. 

Biskopen i Skara, Åke Bonnier, har också avvisat tavlan. Hans skäl är dels att konstverket ”kuppades” in och dels att tavlan skulle medverka till en negativ särbehandling av hbtq-rörelsen (SvD Brännpunkt den 10 januari). Vi ser Bonniers argumentation som ett försvarstal för den rådande ordningen i Skara domkyrka.

Till skillnad från biskopen kan vi enbart se att altartavlan lyfter fram och ger konkret uttryck i vår tid för Guds kärlek till människan. Våra kyrkor är levande rum och mötesplatser och därför en självklar plats för nutida konst.

Välkomnas denna tavla till Malmö kan Svenska kyrkan här ses som företrädare för en kyrka som vill öppna kyrkorummet för bilder som gestaltar samtiden. En kyrka som välkomnar människor. Som står främst i ledet för att gestalta Kristi kärlek – en kärlek som omfattade människor som upplevde sig vara marginaliserade eller inte fullt ut accepterade. Altartavlan har en välkomnande funktion för många i vår tid.

Alltför länge har bilderna av mänsklig kärlek varit stereotypa, särskilt gäller detta kyrkorummet där den heterosexuella kärleken så länge varit norm. Altartavlan ”Paradiset” visar att kärleken har många ansikten.

I en tid då Svenska kyrkan fattat det historiska beslutet att viga samkönade par kommer därför altartavlan som en ”skänk från ovan”. Vi föreslår att Svenska kyrkan i Malmö inleder samtal med fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Detta skulle även upprätta synen på Svenska kyrkan i stort. 

Peter Englund                                          Helena Myrstener