Håll isär det helgade brödet och det nya brödet

Biskopsbrevet om nattvarden har, med sina förtjänster och sina brister och oavsett vad man tycker om det, haft det goda med sig att många börjat fråga sig vad vi egentligen tror om nattvarden och varför vi tror som vi gör.

Jag påstår att vi har mycket starkare skäl att tro att det helgade överblivna från mässan fortfarande är Kristi kropp och blod än vi har skäl att betrakta det som bara vin och som ”bröd som tidigare varit i nattvardens sammanhang”, utifrån tanken att Kristi närvaro är knuten till gudstjänsthandlingen och alltså på något vis lämnar elementen vid någon tidpunkt som anses vara slutet.

Vi kan säga att vi vet att sakramentet är för handen i mässan, därför att Kristi egna ord uttalas över de offrade gåvorna av bröd och vin i konsekrerande bön, men vi har inga ord från honom som säger att sakramentet upphör vid en viss tid eller händelse eller genom någon särskild handling (inte ens ett uppenbart missbruk).

Det faktum att han säger ”tag och ät” respektive ”drick av den alla”, tillsammans med att de jordiska elementen i sakramentet är livsmedel, pekar dock mot att dess kortsiktiga mål uppnås i och med kommunion, i och med att det förtärs.

Alltså borde sakramentet rimligen vara beständigt till dess det konsumerats, alternativt om de jordiska elementen förstörs. Det är Ordet – Kristus är dess inkarnation – som skapar sakramentet, upprätthåller det och garanterar oss att det bröd och vin vi tar emot i kommunionen är Kristi kropp och blod och inte bara något vi låtsas eller säger är det.

Herren säger genom Jesaja om sitt ord att ”det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag” (Jesaja 55:11). Det tror jag och därför tror jag inte heller att Kristi närvaro viker från det bröd och vin han helgar i sin heliga måltid, bara för att det spelas postludium eller folket drar hem från kyrkan. Nej, till dess att sakramentet förtärts eller förstörts är brödet och vinet det Han sagt att det är: Hans kropp och blod. 

Utifrån att man bör ta det säkra före det osäkra och undertecknad menar sig kunna vara säker på att sakramentet blir verklighet när Kristi ord läses över brödet och vinet men inte finner någon säkerhet alls i påståenden att gudstjänsthandlingens slut eller några mänskliga handlingar gör Kristi ord och löfte i sakramentet om intet.

Därför följer enligt mitt förmenande att det är bäst att tro att vattnet inte rinner baklänges i Guds källa utan att det vi har ord på är Kristi kropp och blod också är det, till dess vi gjort med det vad han vill att vi ska göra. Så tag och ät – och drick av bägaren, alla. Det är det sakramentet är till för. 

Förtärs allt i gudstjänsten så är allt gott och väl. Blir det ett överskott kan det bevaras till nästa mässa men som vin inte är så hållbart bör nattvardsbägaren tömmas.

Det bevarade brödet är Kristi kropp och han är alltid tillbedjansvärd och vördnadsvärd, vilket onekligen bör få konsekvenser för hur vi bevarar det.

Personligen finner jag det betydligt mer respektfullt och värdigt att låta sakramentet vila i ett särskilt kärl och hålla i sär det helgade och det nya brödet till och i nästa mässa – tills det nya brödet också konsekrerats – än att inte göra så.

Jonatan Mattsson
distriktspräst Västerhaninge, Tungelsta, Muskö