Folkkyrkan 2.0

Hur skapar folkkyrkan gemenskaper i den svenska individualismen?

REPLIK. Det är helt nödvändigt med kärnor av gudstjänstfirare i församlingarna som lever i förkunnelse, sakrament och liturgi och som bär detta vidare. Utan sådana kärnor riskerar kyrkan att förlora sin rörelse och krympa under trycket av sekulära krafter, menar Anders Kristoffersson.

Biskop Sören tycker det är dags att känna stolthet över den kristendom och den folkkyrka som präglat det svenska välfärdssamhället (Kyrkans Tidning nummer 18/218). Betraktare från andra samhällen kan se detta, men inte vi hemmablinda som bara noterar en långtgående sekularisering. Tesen om prägling kan visserligen problematiseras men är rimlig som tes. Och för biskopen är den ett motiv för kyrkfolk att intressera sig för folkkyrkans teologiska rötter och bejaka dem.

Biskopen refererar till folkkyrkotankens kärna, Guds förekommande nåd, och till en närbesläktad idé hos fornkyrkan, att kyrkan möter människor i vilka Ordets frö redan är nedlagt. Tanken att människan har ett värde ”före” identiteten som kristen återkommer för övrigt hos den danske 1800-talsprästen och folkbildaren Grundtvig: Människa först, sedan kristen.

Och det är klart: En hel del i den reformatoriska lutherdomen har bejakat människans myndighet och bidragit till att samhället utvecklats mot den ”goda” sekulariseringen. En grund för stolthet. Men vi kan inte bara vila i denna stolthet.

Kyrkans påverkan på samhället har nämligen en motpol – samhällets och den sekulära offentlighetens prägling av kyrkan. Om detta, särskilt att de besvärliga frågorna kommer från samhällsvetenskapens människobilder, inte från naturvetenskapens bilder av kosmos och biologi, skrev jag i Kyrkans Tidning nummer 15/18. Detta ställer särskilda krav när evangeliet om Jesus ska traderas och tolkas i undervisning och genom olika former av lärande.

Om just undervisningen, kyrkans stora utmaning, säger biskopen: Se över bokborden, tryck predikningar, öppna för kyrkorummets pedagogik, osv. Viktiga åtgärder. Men här talar religionspedagogen Dalevi bara om undervisningens form samtidigt som biskop Sören inte tar upp dess innehåll. Och innehållet handlar om hur det sekuläras prägling av kyrkan ska balanseras. Där finns frågor som:

Hur går vi i närkamp med de moderna, människocentrerade gudsbilder som vi människor, i vår samtidiga myndighet och syndighet, lever i symbios med? Gudsbilder präglade av en syn på oss själva som självständiga, skapare av oss själva, inte skapade av Gud.

Hur får vi ett ”tillräckligt” avstånd från det sekulära som gör det möjligt med stark och fri förkunnelse om Guds rike, förlåtelse för människor och befrielse för samhället? Från en position utanför men ändå ”för” eller som det mer välbekanta: I världen men inte av världen.

Hur skapar folkkyrkan gemenskaper i den säregna svenska individualismen? Inbjudande gemenskaper i vår lutherska tradition med dess närbesläktade individualism, betoningen av den enskildes relation till Gud.

För biskopen är en tredje utmaning för kyrkan att hon ska lämna fixeringen vid söndagsgudstjänsten. Och naturligtvis kan inte gudstjänsten vara kyrkans enda mötesplats med människor.

Men ändå är det helt nödvändigt med kärnor av gudstjänstfirare i församlingarna, grupper som lever i förkunnelse, sakrament och liturgi och som bär detta vidare till de människor som ju redan träffats av Ordets frö. Utan sådana kärnor riskerar kyrkan att förlora sin rörelse, grundat i det kristna hoppet, och att krympa under trycket av sekulära krafter. Kyrkans bidrag till förlåtelse och befrielse försvagas.

För övrigt har jag i denna tidning sju gånger haft i princip samma frågor om innehållet i prästutbildning och kyrkans lärande (från Kyrkans Tidning nummer 1/17 till Kyrkans Tidning nummer 15/18). Ingen ansvarig har reagerat. Nu har varje stark organisation med levande samtal alltid något svar på alla frågor. Både på de enkla och på de svåra. Utan svar talar tystnad.

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Birgitta Schönbeck Persson

    Att som gudstjänst firare leva i sakrament förkunnelse och liturgi i kyrkan är själva livsnerven .Försvagas detta med otydliga och osäkra framställningar av det kristna budskapet och otydliga Kristus bilder .Detta märker kyrkans medlemmar i gudstjänsten och känner sig osäkra om de är i en kyrka eller på ett föredrag .Vet jag inte vad synd år hur ska jag då kunna be om syndernas förlåtelse. Försiktighet att inte prata om att vi alla är syndare och i Guds nåd finns räddningen...

Mer inom samma ämne
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0