Kristen tro

De som lämnar kyrkan – vilken Gud tror de inte på?

Gudsbilder. Teologin själv skulle kunna vara en orsak till minskad tro. Det har sagts att gudstroende erbjuder ateister allt mindre och mindre att inte tro på.

I en rapport om 2016 års utträden ur vår kyrka (refererad i Kyrkans Tidning 5/2018) finns utmanande resultat. Den största gruppen av de som lämnar säger sig ”inte tro på Gud”. Och detta gäller särskilt de yngre (47 procent av de mellan 20 och 39 år).

Svaret ”inte tror på Gud” tolkas inte närmare i rapporten. Här är mina reflektioner medan vi alla väntar på djupanalyser från kyrkostyrelse, biskopsmöte och kyrkokansli.

Teologin själv skulle kunna vara en orsak till minskad tro. Det har sagts att gudstroende erbjuder ateister allt mindre och mindre att inte tro på. En grimas till samtidens teologer för att ha ersatt ”klassiska” gudsbilder med otydliga ”moderna” sådana.

Förmedlar vår kyrka en tydlig gudsbild? Är människors egna bilder av ”Gud” så otydliga att ett genuint ointresse ligger bakom otron? Vad är utrymmet för tro i ett, låt vara efter-sekulärt, Sverige med dess säregna individualism? Nätverket Kristen bortom Gud (Kyrkans Tidning 11/2018) ger sina svar på dessa frågor. Jag delar inte deras undfallande syn på förhållandet mellan tro och sekulärt vetande.

Ofta ställs idén om en allsmäktig, allseende och allgod Gud mot dagens vetenskapliga världsbild. Det gäller då en naturvetenskaplig bild, grundad i bland annat kosmologi (studiet av universums historia) men även i biologi och utvecklingslära från Darwin och framåt.

I vår kyrka har diskussion om tro och vetande också mest handlat om tron och naturen, där bland andra ärkebiskop Antje tidigt analyserade inställningen till tid i kristen tro och modern fysik.

Förenligheten av naturvetenskaplig världsbild och kristen tro är ett huvudtema även i Stefan Edmans senaste bok från 2017, Mot alla odds. Med en djup förståelse av naturen, både som ”fysik” och ”biologi”, formulerar Edman i förundran, och rotad i teologi från ökenfäder och framåt, en möjlig kristen livshållning.

För mig är kosmologin inget stort hinder för tro så länge jag förmår skilja mellan sekulära förklaringar och meningsgivande trostolkningar. Darwin är då en större utmaning eftersom utvecklingsläran bygger på konkurrens med stor ondska genom årtusendena som följd.

Men är det verkligen kosmologiska insikter och biologiska kunskaper som ligger bakom frånvaron av gudstro hos människor? I så fall räcker det för oss som kyrka att enbart argumentera för förenligheten av kristen tro och just naturvetenskaperna. Men nu är det inte bara kunskap om naturen som ger oss bilder av verkligheten.

Bakom bilderna ligger också olika samhällsvetenskaper. De har sina rötter i en filosofisk subjektivism där människan ses som grund för det mesta, särskilt kunskaper om världen. Med ekonomi, psykologi och sociologi som viktiga delar präglar detta våra föreställningar om oss själva i relation till andra människor.

Själv samhällsvetare (med visst teologiskt vetande) anser jag förstås att de olika ämnena kan bidra till förståelsen av olika fenomen i samhället. Samtidigt är de underliggande, stiliserade, ämnesbilderna av människan, spridda i kultur och media, väl så viktiga för ”tron på Gud” som de om naturen.

I många av dessa bilder av människan är hen individualist och självständig. I ett postmodernt perspektiv antas hen till och med i allt väsentligt skapa sitt eget liv. Då är det inte konstigt att ”Gud” trängs undan.

Teologen Dietrich Bonhoeffer såg detta när han skrev om den myndiga människan. Och visst ska det myndiga bejakas i en tro där vi är Guds avbild. Men varför ska den människa som ”skapar” sitt liv ”tro” på en Gud som skapare? Och ”skapar” hen inte till och med Gud?

En sådan omvänd gudsbild tecknades tidigt av filosofen Ludwig Feuerbach i hans Kristendomens väsen från 1841, där religion och ”Gud” ses som ”det mänskliga medvetandets dröm”: Läran om Gud är bara en lära om människan.

Karl Marx färgade Feuerbachs bild socialt och Sigmund Freud förstärkte dess psykologi. Och den reflekteras också hos filosofen Friedrich Nietzsche som proklamerade människans vilja till makt som en primär etisk drivkraft.

1900-talsteologen Karl Barth, fjärran från all subjektivism, såg Feuerbach som teologins centrala motpol i synen på relationen mellan Gud och människa. Och filosofen Alasdair MacIntyre ställer kristen rättvisetradition mot nietzscheansk maktmoral i sin analys av etikens beroende av gemenskaper.

Det är i arvet från ”Feuerbach via Marx, Freud och Nietzsche”, inte i tankar från ”Darwin och Einstein”, som den verkliga utmaningen för kyrkan ligger. Där ska vi gå i dialog med svensk offentlighet och individualism. För tro och livsmod. För gemenskaper. För försoning och befrielse.

För övrigt är mina frågor om prästutbildning och lärande (senast i Kyrkans Tidning Debatt från 4 oktober 2017) fortfarande obesvarade.

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Birgitta Schönbeck Persson

    Kyrkans folk måste vara ärliga i sitt språk Jag tänker : Var kommer Gud och kristendomen in efter alla kloka genier som både i skrift och tal uttalat sina teorier .Vetenskap och forskning behövs . Det har alltid funnits stora tänkare och författare som har satt avtryck i historien.Teologer och prästutbildning har säkert skalat av mycket för att passa in i dagens Svenska kyrka .Predikan i gudstjänst ska förmedla kraft så att kyrkobesökarna får en bestående upplevelse .. Som gör att de längtar till nästa gudstjänst i kyrkan. Liturgin är viktig och ska inte minskas in . Här vill kyrkobesökaren känna igen detta liturgiska arv.

Mer inom samma ämne