”Om jag inte älskar vinner tomheten och då är jag ingenting”

Gång på gång läser jag den sista meningen i Gisèle Pelicots bok En hyllning till livet som nyligen kommit på svenska. ”Om jag inte älskar är det tomheten som vinner”, står det, ”och då är jag ingenting.”

Titeln på hennes bok låter kanske banal. Men Gisèle Pelicot är ingen käck livscoach eller förnumstig andlig vägledare. Hon talar ur ett mörker, en avgrund.

År 2024 dömdes hennes man, Dominique Pelicot, till tjugo års fängelse. Han hade utsatt henne för hundratals våldtäkter. Han bjöd in andra män att våldta henne medan han såg på och filmade. Det pågick i ett decennium men Gisèle Pelicot märkte inget, för Dominique drogade henne.

Dagar som bara försvann, förvirring, yrsel – hennes barn trodde att hon fått Alzheimers. Själv fruktade hon en hjärntumör.

Ertappades

Hon älskade sin Dominique. De hade levt ihop i ett halvt sekel, ända sedan tonåren. Det fanns glädje, familjegemenskap, grillkvällar, födelsedagsfester. Barnen tyckte om sin pappa. Inledningsvis i Gisèle Pelicots bok beskrivs ett idylliskt pensionärsliv i södra Frankrike. Och så, på ett ögonblick, brakade allt samman.

Bok: En hyllning till livet

Skammen måste byta sida

Författare:  Gisèle Pelicot

Förlag: Albert Bonniers förslag

Dominique Pelicot ertappades med att fotografera upp under kjolen på kvinnor i ett varuhus. Snabbt förstod polisen att han genom åren gjort mycket mer än så. I dag ses han som en av Frankrikes värsta sexförbrytare genom tiderna.

Extrema erfarenheter

Gisèle Pelicot erfarenheter är extrema. De kan inte jämföras med det vi alla känner om vi blir svikna i grunden av någon vi litade helt på – en livskamrat, en förälder, en vän. Eller?

Hennes historia handlar om fasansfulla brott – och om klarsyn och förnekelse, svek och försoning, saker som faktiskt berör många.

Hon saknade inte klarsyn medan hennes äktenskap varade. Det fanns ingenting att se. Allt doldes skickligt. Senare förstod hon vad hennes man hade gjort – men hon förstod fortfarande inte vem han var. Hon klängde sig fast vid ljusa minnen. Och liksom Dominique själv förnekade hon allt som ännu gick att förneka. 

Förnekelse

Ytterst väcker det existentiella frågor som angår var och en av oss. Hur långt är vi beredda att gå för att behålla ett sken av lycka? I vilken utsträckning kan förnekelse försvaras?

Gisèles och Dominiques dotter, Caroline, har gett ut två böcker. Hon är barn både till offret och förövaren – en dubbel börda. Och hon har inte fått bekräftelse från rättsväsendet eller ens sin mamma på vad Dominique gjorde mot henne. 

Caroline är säker på att även hon blev drogad och våldtagen. I pappans dator fanns foton på henne när hon sov, i en fil med titeln ”Min nakna dotter”. Men det saknas juridiskt bindande bevis på nedsövning eller fysiska övergrepp. Caroline tror att mamman inte orkar förstå att det hände, det skulle krossa henne slutgiltigt.

Förtvivlans requiem

Gisèle Pelicots berättelse blir bitvis en sorts motstämma mot dotterns, i ett vredens och förtvivlans requiem. Pappans brott slår sönder familjen. Caroline har brutit med sin mamma, eftersom mamman rundar hennes påståenden att pappan skulle ha drogat och våldfört sig på henne – inte genom att uttryckligen förneka, men genom att säga ”det vet vi inte” och vägra diskutera saken inför rätta.

Caroline rasar också mot ett bristfälligt rättsväsende. Det fanns inget i hennes berättelse som kunde ”ge en objektiv basis att grunda åtal på”, som en åklagare sa. ”Vi förstår hennes smärta, men vårt juridiska system förmår inte hantera allt sådant lidande.” Skeenden kan beläggas, förövare döms om bevis finns. Det är allt. En fällande dom ger upprättelse, men en domstol kan inte trösta.

Medkänsla

Om ett offer för sexuellt våld inte får rätt i domstol, fortsätter såren blöda. Det är brutalt, men ibland kan det inte vara annorlunda. Tyvärr. Det går inte att döma människor utan bevis. Så kampen för ett humanare rättsväsende handlar om bättre lagstiftning, mindre slarv och större tekniska resurser. Och, förstås, att kvinnors berättelser om mäns våld tas på allvar.

Gisèle Pelicot behövde inte själv gå till polisen och anmäla sin man, med risk att inte bli trodd. Det var polisen som satte igång utredningen. De säkrade en enorm mängd bindande bevis. Hon uttrycker medkänsla med dem som inte haft samma ”tur” som hon. För Gisèle Pelicot är inte ensam, även om det hon utsattes för saknar motstycke i rättshistorien. Och alltför många förövare där ute slipper sona sina brott.

Det gör dem inte gott. Den som går fri kan fortsätta förneka sin skuld. En fällande dom kan i stället bli ett steg på vägen, för den som döms, mot klarsyn och ansvar.

Förhärdad kriminell

I Carolines böcker, och i rättsprotokoll, framstår Dominique Pelicot som en människa som ljuger och förnekar allt tills han överbevisas. Han beter sig som vilken förhärdad kriminell som helst. Gisèles bild är delvis en annan. Hennes Dominique framställs som en i grunden bra människa, tills något gick snett – men vad?

Hennes egen jurist sa till henne att hon var sin makes bästa försvarsadvokat. Långt tidigare bröt hon med en nära vän, sedan vännen sagt att hon måste fatta vem hennes man var. Hon gick till fängelset med varma kläder åt Dominique för att han inte skulle frysa. Ännu undrar hon om han skulle ha låtit bli att begå övergrepp ifall hon själv agerat annorlunda.

Ett tag hade hon en kärleksaffär. ”Jag älskade en annan man vid den tid då Dominiques mors död fick gamla sår hos honom att börja blöda på nytt. De två kvinnorna i hans liv lämnade honom ensam. Kanske började allt falla sönder i den stunden.”

Öppen rättegång

Kvinnor som ursäktar förövare, det är så sorgligt vanligt. Jag förstår Carolines raseri mot modern – som hon samtidigt respekterar på djupet.

Gisèle Pelicot begärde att rättegången mot hennes förövare skedde inför allmänhetens ögon. Hon ville inte vara ensam bakom stängda dörrar med alla dessa män. Människor måste få se dem. De var många – den yngsta 19 år, den andra över 70, rekryterade via nätet av den hon delat livet med.

Hon trädde fram, med ansikte och namn, eftersom skammen inte var hennes. Gisèle Pelicots mod är ofattbart. Hon hävdar att hon inte hatar män i allmänhet. Men hennes förövare var helt vanliga pojkar, män, gubbar, människor med välordnade liv. De kom från alla samhällsklasser. Dominique Pelicot tog aldrig betalt av dem för att upplåta sin frus kropp. Hans njutning var nog. Det går att bli manshatare för mindre.

Kärlekens väg

Varken Gisèle Pelicot eller hennes dotter tycks dock drivas av hat. Mamman finner kärlekens väg och överlever. Dottern använder sin vrede konstruktivt för att driva sakfrågor. Hon är rasande över illa skötta utredningar av nedsövning av kvinnor i syfte att våldta dem. 

Det är tragiskt att mor och dotter i detta inte finner varandra. Men alla med erfarenhet av själavård, eller av livet rätt och slätt, vet att försoning tar tid. Att försonas med att människor som man älskar har skadat och sårat – det kan inte tvingas fram över en natt. Och ibland attackerar de som sårats varandra, i stället för att se vad de har gemensamt.

Våldsverkare

Gisèle Pelicot tycks alltså ha haft svårt att orka se, att hon inte var den enda i familjen som utsattes för Dominiques övergrepp. Och hon värjer sig mot att hennes man skulle ha varit en sexuell våldsverkare ända från början – eller åtminstone ända sedan 1990-talet.

1991 mördades en ung mäklare, Sophie Narme, under en lägenhetsvisning. Förövaren greps aldrig. Åtta år senare skedde ett liknande överfall, som Dominique Pelicot efter många år kunde bindas till. Han nekade så länge det gick. Han nekar till mordet 1991. Och – det här gör ont – i slutet av sin bok antyder Gisèle Pelicot att om hennes man är en mördare, då vill hon inte att det utreds för hon vill inte veta det.

Skyddar spillrorna

Det går kanske att förstå. Hon skyddar spillrorna av det goda som ändå finns kvar av hennes förflutna. Men det innebär också att Sophie Narme inte får rättvisa. Förnekelse fyller ett psykologiskt syfte – överlevnad – men den kan vara självisk. Till sist måste kanske även en hårt utsatt människa orka med klarsynens fulla smärta.

Klarsyn kan göra att en människa äntligen förmår vända sig bort från det som skadat henne. Det binder henne inte längre genom falskt hopp, förnekelse eller hat. I stället försonas hon med att livet blev som det blev. Och hon förmår glädjas över det i tillvaron som är gott.

Och samtidigt – när hela resten av världen enbart ser ett monster, ser Gisèle Pelicot människan. Hennes man begick fruktansvärda illdåd, och han är en människa.

Gläds med sanningen

Jag läser hennes slutord igen. Hon skriver om sin kärlek, att den ”kommer från en djup spricka i mig och gör mig sårbar. Men jag accepterar den skörheten, den risken.” För annars vinner tomheten.

Kärleken finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Gisèle fick veta vem hennes man var, och med tiden orkade hon börja förstå det. Hon älskar inte den mannen längre. Men hon älskar livet sådant det är.

Förhoppningsvis, en dag, besegrar kärleken det som finns kvar av förnekelse så att hon kan försonas med sin dotter. Paulus ord i andra Korintierbrevet är nästan identiska med hennes:

Om jag saknar kärlek, är jag ingenting.