Han ger en annan bild av USA:s kristendom

Det nyväckta intresset för kristen tro har varit överraskande för en kyrka på nedgång i stora delar av världen.

Men det måste sägas: väckelsen har i hög grad gått hand i hand med en konservativ rörelse i västvärlden. En motreaktion i väst där samhällen under en period på 2000-talets mitt uppfattits ha fallit djupt ner i det så kallade ”woke-träsket”. Där allt ska dekonstrueras och dechiffreras. Och som nu möter motstånd från en generation som längtar efter tydligare ramar och traditioner.

En ny konservatism tar plats

Detta är inte per se dåligt. Samhället rör sig i cykler. Varje ny generation behöver vässa sin världsbild mot den rådande. Kalla det ett sunt tonårsuppror, om man så vill.

Men det har också inneburit att kristendomen dragits med och utnyttjats politiskt. Det är en aspekt vi inte får gömma undan.

Det är skillnad mellan ett kulturkristet narrativ och en levande kyrka som verkar för att människor ska få möta den uppståndne Kristus. Det förra kan användas som identitetsmarkör i ett kulturkrig. Det senare låter sig inte så lätt fångas av partipolitiska intressen.

Slaget om kristna narrativet

I USA står detta i öppen dager. Den nuvarande presidentadministrationens flirt med amerikanska kristna - genom att dra i handbromsen i vissa hjärtefrågor som abort, transdebatt och hbtq-frågor - har skapat en känsla av seger i vissa kretsar. Men samtidigt har samma rörelser i fartblindheten gått med på annat som inte direkt ligger i linje med evangeliets anda.

Eftersom idén om att amerikansk ”kristen” är lika med republikan har cementerats under decennier, och eftersom så mycket investerats i föreställningen att Trumpadministrationen är den amerikanska kristendomens räddning, är det inte enkelt att rulla tillbaka den röda mattan.

Många tycks ha fastnat eller dragits in i en kristen nationalism, som har allt svårare att skilja mellan kristen tro och USA som det förlovade landet. 

Prästkandidat med stark röst

Därför är det uppfriskande när en prästkandidat i den presbyterianska kyrkan nu utmanar det givna narrativet. 

När talkshowvärden Stephen Colbert intervjuade Texasdemokraten, aka präststudenten, James Talarico i förra veckan fick det globalt genomslag. 

I den intervju som enligt Colbert stoppades från sändning i CBS men istället blev viral på YouTube - var det inte politisk taktik som stod i centrum. Det var teologi.

Vad sa han då, Talarico, som var så farligt?

Han kritiserade skarpt hur extremism och kristen nationalism används som maktverktyg. Han försvarade en tydlig åtskillnad mellan kyrka och stat. Han betonade att hans tro fokuserar på medmänsklighet och kärlek snarare än de politiska tvistefrågor som dominerar nyhetscyklerna. Han talade om hur kulturkrig och desinformation – absurda rykten om skolor och barn - fungerar som rökridåer för att dölja växande ekonomiska orättvisor.

Pekar på verkligt problem

Och där ligger kanske den verkligt obekväma frågan: Är den amerikanska kristendomen medveten om hur mycket av narrativet som i praktiken drivs av ett fåtal extremt förmögna techmagnater och opinionsbildare? Människor som talar varmt om tradition och tro men vars ekonomiska visioner knappast kretsar kring den lilla människans väl och ve?

I Colberts studio höll Talarico ett litet bibelstudium. Ja, faktiskt. Han talade om Jesus som konsekvent ställde sig på de svagas sida, som varnade för maktens förförelse och som vägrade låta Guds rike reduceras till ett nationellt projekt.

Det pekar mot en annan väg för den amerikanska kristendomen. En väg som inte primärt handlar om höger eller vänster, republikan eller demokrat, utan om huruvida kyrkan vågar vara kyrka.

Om den vågar stå fri från maktens gunst.

Om den vågar låta evangeliet korrigera politiken – istället för att låta politiken definiera evangeliet.

Kan James Talarico rädda den amerikanska kristendomen?

Nej. Ingen enskild politiker eller pastorskandidat kan göra det. Det finns en lika stor risk att kristendomen "kidnappas" av progressivt tankegods.

Men han påminner om något avgörande: att kristendomen inte överlever genom att vinna kulturkrig, utan genom att vara trovärdig. Och trovärdigheten ligger inte i vilken flagga som vajar över kyrkans tak – utan i om dess budskap fortfarande är gott och nyttigt för de fattiga, de sårbara och de maktlösa.

Den frågan är större än både Talarico och Trump.

Den är kyrkans egen.

Den är större än att bara handla om kyrkan i USA.

Vilken kyrka är det egentligen som växer i världen?