Vi måste våga tro att hoppet ändå finns kvar där ute

När detta skrivs närmar vi oss den fjärde fredsbönen för Ukraina. Det känns meningsfullt att ha dessa fredsböner. Samtidigt önskar jag att jag aldrig behövt hålla i dem som präst.

I en värld som ter sig allt mer hemsk och galen är det lätt att tappa både hoppet och framtidstron.

Krig, vare sig i Ukraina eller någon annanstans i världen, berövar människor betydligt mer än vad vi kan föreställa oss. Vi ser bilder på sönderbombade hem, dödade människor och en mängd fruktansvärda livsöden.

Massvis med människor befinner sig nu på olika platser i en form av en mardrömslik limbo, ofta långt bort från sina nära och kära. 

EU:s massflyktsdirektiv har gett många ukrainare en fristad, men ett liv utan framtid. Åtminstone inte längre än till mars månad varje år, då myndigheterna beslutar om förlängning eller inte.

Jag minns orden från en god vän från Ukraina som jag skjutsade hem en kväll:

"Vi kan inte åka hem och vi kan inte bygga något nytt liv här. Vi hör inte hemma någonstans och jag vill bara skrika, men det är ingen som hör mig."

Jag lägger handen på hennes axel. Det är svårt att hitta ord som ger tröst. Men att stanna kvar är också ett starkt uttryck för att visa att man finns där för någon annan. Inom mig känner jag hennes sorg och smärta. Det är svårt att hålla tårarna borta.

Jag träffar ibland Hanna, vars man var fängslad i Ryssland och som utsattes för alla otänkbara hemskheter. En fru utan sin make och barn utan sin pappa. Vid påsken 2025 släpptes han i en stor fångutväxling. Vad sätter en så lång fängelsetid för spår i en människa? Kan man läka? Blir familjen hel igen?

Listan på fruktansvärda berättelser är lång. Och då har jag bara hört ett fåtal av alla berättelser som finns. De gånger jag har suttit bredvid gråtande ukrainare är fler än jag orkar räkna.

Förra årets fredsbön satte djupa spår i mig. Ansiktsuttrycken, förtvivlan, tårarna och den grå färgen i ansiktena. All bottenlös förtvivlan och sorg.

Under förra fredsbönen hade vi tre tysta minuter. En minut för varje år som kriget har pågått.

Under tystnaden hände något speciellt. 

I vänstra korsarmen av kyrkan finns en liten lekplats för barn. Där sitter några av de ukrainska barnen under fredsbönen. 

Tystnadens tyngd har sänkt sig över alla i kyrkan. Det är svårt att ta in. Minuterna går. Tre väldigt långa och tunga minuter. Överallt hörs snyftningar och jag ser folk som gråter.

Mitt i allt detta hörs plötsligt ett glädjefullt litet skratt. Det kommer överraskande och bryter in i tystnaden. Ett litet barn som skrattar mitt i tystnaden, sorgen och förtvivlan! 

Jag vet vem barnet är. Det är en underbart glad och sprallig liten tjej som ofta sprider glädje omkring sig.

Ett frö av hopp sås mitt i sorgen. Ett skratt som öppnar upp för något nytt. En framtid, ett hopp, ett ljus, en tro på en möjlighet.

Kan vi ens våga hoppas på en framtid när världen ser ut som den gör? Är det ens möjligt att tro på en bättre värld när allting är så svart? När allting känns som en enda lång återvändsgränd är det svårt att se något ljus i tunneln.

Jag har också svårt att se framtiden. Jag har också svårt att våga hoppas. Men jag måste fortsätta göra det. För mina ukrainska vänners skull, men också för min egen skull.

Och mitt i en tystnad bryter den lilla flickans skratt in. Flickans namn är Vira. Det betyder tro på ukrainska.

När vi inte längre vet någonting om hur framtiden blir, när vi inte kan se bortom vår egen horisont, så måste vi våga lyssna till barnens skratt och våga tro. Tro på att hoppet ändå finns kvar där ute någonstans.