Du borde fasta själv, Ulf!

I år inträffar två världsreligioners stora fastor under nästan exakt samma period. Den muslimska världen har gått in i Ramadan. De kristna tog i onsdags avstamp mot den 40 dagar långa åminnelsen av Jesu egen fasta med askonsdagsmässan.

Låt oss dock vara ärliga. Utanför den mest hängivna kretsen av korsade pannor på instagram är detta en nästan bortglömd sak i Sverige.

Lunchmenyerna serverar fortsatt kött- och äggbaserad mat, så vitt jag kan se. Och statsminister Ulf Kristersson, själv gift med en präst, verkar ha missat att den kristna fastan också är i gång när han gentilt önskade Sveriges muslimer Ramadan Mubarak.

Det önskar även jag, såklart.

Avundsjuk på traditionen

Och det är med viss avund jag ser hur den muslimska delen av befolkningen håller denna sed i ära. Eller hur  kristna fastan högtidlighålls bland katoliker och ortodoxa - hur icke-religiösa de än är i övrigt.

Låt oss lära oss någonting.

Jag tror att helt vanliga svenskar skulle kunna må bra av att förstå fastan som mer än svunna minnen i fraser som ”Julen varar än till påska … det var inte sant, för där emellan kommer fastan”. Och ”fastlagsbullen” för den minoritet som inte numera uteslutande säger semla. 

I en värld där evig tillväxt är ideal kan det vara på sin plats med en tid på året då BNP och självförverkligande inte står i fokus. En tid då blicken får riktas mot något gemensamt högre.

Den kristnes syfte med fastan är i grunden att skapa utrymme för att närma sig Gud. Men även för den som inte använder dogmatiska termer har fastan mycket att ge.

En tid för eftertanke

Det är en tid att rensa bort för att kunna ta emot. Att bryta med vanor som binder, vare sig det handlar om mat, konsumtion eller mediebrus, och fylla tomrummet med eftertanke och närvaro.

En tid att reflektera över vilka krafter som styr oss och, i stället för att fortsätta som vi alltid gjort, stanna upp och vara sanna mot oss själva.

Men också en tid att avstå från något eget till förmån för den andre. Att ta sig tid att förstå andra människors utsatthet, dela deras hunger, ge till den behövande och söka konkreta vägar att bidra till en gemensamt bättre värld.

Framför allt är fastan viktig att återerövra som ett motmedel mot den ständiga polemiken, där det rätta svaret och den bästa underhållningen allt oftare trumfar medkänslan och eftertanken.

Vi behöver tomrummet

Vi är mer än våra vanor. Mer än våra åsikter. Vi lever inte bara av bröd.

Vi behöver det där tomrummet där Gud kan få tala.

Fastan är ingen identitetsmarkör. Den är en övning i ödmjukhet.

Så ja - Ramadan Mubarak. Och välsignad fastetid.

Frågan kvarstår, också till dig Ulf Kristersson, och till oss andra:

Vad avstår vi ifrån i år för att ge rum åt något större än oss själva?

Hur firar vi fastan bortom att lyckönska andra i den?