Kan man vara kristen bortom Gud?

Tomas Walch teol. kand, samordnare, Kristen bortom Gud, Åke Nordström, kyrkoherde Gustaf Vasa

Det är dags att börja vara öppen och tydlig med att en levande kristen tro inte behöver innehålla en förmodern världssyn med övernaturliga inslag, skriver Tomas Walch och Åke Nordström.

I de tidigaste församlingarna uppstod som vi vet en konflikt kring om det skulle vara ett krav att de manliga hednisk-kristna medlemmarna lät omskära sig på judiskt vis, vilket vi kan läsa om i bland annat Galaterbrevet. Paulus blir rasande på de som hävdar att omskärelse är nödvändigt för att man ska kunna räknas till gruppen och ta del av kärleken och gemenskapen i Kristus. Han skäller på galaterna, om de igen börjar dela upp vilka som är innanför och vilka som är utanför baserat på omskärelsen så har nåden genom Kristus gått dem förbi.

I ett brev från fängelset reflekterar Dietrich Bonhoeffer över denna konflikt. Han menar att omskärelse som villkor för frälsningen nu motsvaras av kravet på religion, med vilket han avser vad vi skulle kalla föreställningen om något övernaturligt. När vi tittar närmare på hur det idag fungerar i praktiken så är det just detta att vara en tillhörighetsmarkör, en sorts mental omskärelse, som är den enda funktion en bokstavlig tolkning av att tro på Gud som en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt fortfarande har.

I allt som traditionellt hört till denna teistiska guds uppgifter har vi nu andra förklaringar. Vi förväntar oss inte mirakulösa ingripanden som ska rädda oss från stormar. Vi ber i första hand om stöd och kraft vid svår sjukdom, inte om mirakulöst helande. Den som väljer bön framför modern medicin anses, med rätta, vara en fanatiker och/eller helt enkelt från vettet.

Vi menar att det kristna budskapet är för stort och viktigt för att stängas in bakom en lag-gärning, ”tro på Gud”, som inte har någon annan praktisk konsekvens än att markera innanförskap. Det är dags att överge den tömda symbolen att Jesus nedsteg från ovan där och öppet omfamna att hans gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus.

Att vi låter honom, enligt Luthers funktionella gudsdefinition, vara den som vi väntar oss allt gott av och som vi i all nöd tager vår tillflykt till. Vi vet att det här är ett perspektiv som egentligen ligger nära hur många inom kyrkan idag resonerar. Men eftersom man inte öppet vågar ta ställning är det inte konstigt att man misslyckas med att kommunicera det utåt.

Därför är det är dags att börja vara öppen och tydlig med att en levande kristen tro inte behöver innehålla en förmodern världssyn med övernaturliga inslag. Som led i detta startades nätverket Kristen Bortom Gud och en av de första aktiviteterna vi drog igång i höstas var en serie kvällsandakter i samarbete med Gustaf Vasa församling. Det började smått men har vuxit med tiden och ser ut att fortsätta göra det nu under våren. Människor som hör av sig till oss och kommer till våra andakter uttrycker intresse och glädje över att det äntligen finns ett alternativ som tar dem på allvar.

De vill känna sig välkomna att söka en sanning i de bibliska berättelserna utan att betrakta dem som historiska händelser. För detta är de beredda att resa till Stockholm från Uppsala eller Västerås en vanlig måndagskväll. En del har blivit positivt förvånade över ”hur troende kristna” vi som anordnat upplevts. Och det är vi ju, annars skulle vi inte bry oss så här mycket. Vi menar endast att kristen tro inte handlar om ett ställningstagande till utsagor om övernaturligheter som faktamässigt sanna.

Vi inbjuder alla som tvekar att ta steget fullt ut och öppet stå för en sådan trosförståelse, låt oss kalla den existentiell eller icke-teistisk. Det som väntar är inte en reduktion av det kristna budskapet. Tvärtom öppnar sig alla möjligheter att till fullo tillgodogöra sig vår rika tradition och att förkunna evangeliet utan att kompromissa med vare sig symbolerna eller kärnan i budskapet. Så kan vi också vara en kyrka som tar sitt uppdrag att vara alla sina medlemmars andliga stödjepunkt på fullaste allvar. Genom församlingar som på lika villkor inkluderar både de mentalt omskurna och de icke omskurna. Precis som Paulus önskade.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Tomas Walch , teol. kand, samordnare, Kristen bortom Gud, Åke Nordström, kyrkoherde Gustaf Vasa

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Lekman
Oj. Det låter som om ett och annat inom traditionell kristendom får det väldigt trångt i detta sammanhang. Undrar om just något mer än själva den kristna etiken och/eller "psykologin" klarar denna - som det tycks när man läser - existentiellt lite tunna miljö. Men för all del, jag kan ha fel som det hette i sången 1968. För mig personligen känns dock detta sätt att handskas med tron allmänt mycket egendomligt och främmande.
Niklas Hegenbart
Jag blir uppriktigt förbryllad av uppfattningen att en icke-teistisk trosförståelse kan göra det möjligt att ”till fullo tillgodogöra sig vår rika tradition och att förkunna evangeliet utan att kompromissa med vare sig symbolerna eller kärnan i budskapet.” Hur kan kristen tro finnas utan en transcendent Gud? Vad är evangeliet och kärnan i budskapet? Blir människan Jesus gudomlig när vi ”i tro erkänner honom som Kristus.”? Det är sant att Paulus med emfas hävdar att man inte behöver omskära sig för att bli kristen/räddad/frälst. Men han säger också att ”om inte Kristus har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder.” Viktigast att samtala om är grundfrågan om världsbild, eftersom den är helt avgörande för vår tolkning av såväl tillvaron som Bibelns texter. Jag menar att vi bör lämna vidskepelse bakom oss. Men vi bör också lämna den världsbild som bygger på upplysningstänkandet. En världsbild som utesluter en Skapare som uppehåller sin skapelse, bl a genom de naturlagar som vi kan studera, men som också vid speciella tillfällen väljer att handla på annat sätt. Om vi inte gör det, så riskerar vi att bli blinda för o stänga ute en viktig del av verkligheten.
Mats Skeppström Sundman
Det är betydande anspråk av nätverket ”Kristen-bortom -Gud”, som har kommit till insikt om att kyrkans grundläggande uppfattningar är oförenliga med deras egen syn på Gud. Därför drar de slutsatsen att kyrkan bör ändra sig på väsentliga punkter så att de själva och de som delar deras mening, bekvämare skall få plats i vår kyrka. Men det går inte att tillmötesgå dessa krav med annat än att kyrkan överger sin bekännelse och sina bekännelseskrifter, motsätter sig väsentliga delar av bibeln, förklarar den helige ande icke existerande, dopet verkningslöst och nattvarden meningslös, förklarar Jesu död på korset vara slutet på hans existens och uppståndelsen som nonsens. Det är för mycket begärt av Svenska kyrkan som kristet trossamfund! Bäst för ”Kristen-bortom-Gud” är naturligtvis att bilda egen församling där man inte behöver stångas med föreställningar hos andra man inte kan acceptera, och bli en välkommen del av vårt mångkulturella och mångreligiösa samhälle, där vi kan samexistera och acceptera varandras olikheter utan att göra avkall på vår egen tro eller underkänna andras.
Lekman
Ett problem för många är att traditionell kristendom har en övernaturlig världsbild till skillnad från den sekulära samtidskulturen. Och utan transcendenta antaganden och tron på en värld bortom vår egen iakttagbara verklighet faller den dynamiska kraften i tron ihop. Den förvandlas då enligt min mening till psykologi, kultur och ett vanligt studerbart universitetsämne i ex vis idéhistoria. Att då fira gudstjänst och lagligen äga kyrkor och fastigheter samt avlöna personal, det blir absurt. Om kyrkan inte själv tror på en transcendent Gud, vem ska då göra det? Denna fråga kan man ställa sig.
Emmeli Lundmark
Det är mycket svårt att se hur detta skulle kunna sägas _inte_ kompromissa med kärnan i budskapet. Inte bara en kompromiss utan ren motsägelse blir det om allt är antropocentriskt och Gud missförstås som ingen annan än jag själv och min egen andlighet. Att inom kyrkans verksamhet vilseföra människor på detta sätt är... märkligt.
Carl Gustaf Olofsson
Jag välkomnar det som formuleras av Walch och Nordström i debattartikeln. Apropå tro. Jag har två starka övertygelser. Övertygelse 1): Att vi bär på dubbla möjligheter som människor. Den ena handlar om omsorg, samarbete, medkänsla, förnuft och att ta ansvar för det gemensamma. Den andra handlar om hämndlystnad, att sko sig på andra när tillfälle ges, hat, hot, destruktivitet, likgiltighet etc. Övertygelse 2): Förutsättningen för att en grundkänsla av mening, hopp, livsglädje och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att vi medvetet eller intuitivt valt att bejaka den godartade sidan och försöker hålla den mörka sidan i schack. Detta gäller oavsett vilken livstolkning vi håller oss med. Det gäller oavsett om vi är kristna, muslimer, buddhister eller sekulära ateister. Jag kan ha rätt eller fel i denna övertygelse. Men den är stark! Jag hävdar också att vårt förhållningssätt till denna “existentiella” trosproblematik är avgörande för hur vår liv kommer att gestalta sig. Oavsett vad vi kallar det så lever vi alla mitt i denna trosproblematik oavsett våra bekännelser och tolkningar. Har denna tro något att göra med kristen tro???
Carl Gustaf Olofsson
Utifrån trosfrågan i mitt förra inlägg kan vi göra en tankelek. Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställa sig att de tidiga kristna församlingarna med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop – då vuxendop – och riter för syndernas förlåtelse, fungerade som ett kraftfullt stöd för att bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter. Detta medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron fördjupades hos kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften. Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst. Dessa tolkningsnycklar är sedan länge överspelade. Walch och Nordström öppnar i sitt debattartikel en dörr på glänt mot denna problematik. Jag tycker att det är både viktigt och modigt.