I kolsvart samtid sjunger kyrkan trotsigt vidare

I våra dagar talar allt fler om att historien har kommit tillbaka.

Som adventsfirare på väg mot jul, är det lätt att hålla med. Historien kommer åter. Varje år. Tack och lov. Pyntet som hämtas ned från vinden. De välbekanta melodierna. Maten som förbereds.

Och så berättelserna. Om mannen på åsnan, mantlarna på marken och palmbladen i luften. Om flickan på åsnan, stjärnan på himlen och herdarna i natten. Berättelser som mynnar ut i en och samma uppmaning från advent och jul: var glad!

I både psalmer och bibeltexter ekar uppmaningen: ”Ropa ut din glädje, dotter Sion.” ”Jag bär bud till er om en stor glädje.” 

Var glad – för historien går igen. Och nu är det längs vår väg han kommer ridande; i dag är det in i vår värld och vårt mörker som han föds. Historiens återkomst. Igen.

När samtidsspanarna talar om historiens återkomst är tonvikten dock en annan. Det är inte den goda berättelsens repetition man avser. I stället handlar det om mörkrets comeback.

Forskaren Martin Kraghs nya bok heter, kort och gott, Historiens återkomst (Fri tanke, 2025). Den handlar om Europa och den välbekanta regelstyrda världsordningens sammanbrott. Bokens titel är en kritisk kommentar till den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas bok Historiens slut från 1992.

I Historiens slut argumenterade Fukuyama för att många av världens gamla ideologiska motsättningar hade nått vägs ände. Historiens konflikter mellan liberalism och fascism, mellan kommunism och nationalism, hade spelat ut sin roll genom globaliseringen. I och med Sovjetunionens fall och segern för den liberala demokratin och marknadsekonomin kunde gamla stridsyxor för alltid begravas. Historien var, helt enkelt, slut.

Nu blev det inte riktigt så. Det ser vi och det vet vi nu. Historien fortsatte. Och i Rysslands angrepp på Ukraina blir historiens återkomst akut. Konventionella krig och konstituerande kriser hör inte enbart till det förgångna, inte ens i vår del av världen. Också Europa präglas i dag av ofred.

Historien går igen. Försämrat säkerhetsläge och förnyade beredskapsplaner och framtidsoptimismen kämpar som en ljuslåga i vinden. Hosianna, igen.

Trotsigt sjunger kyrkan vidare: Var glad! Under adventstidens vandring på väg mot jul, i ljusfattig december och i kolsvart samtid låter det nästan som en besvärjelse. Var glad! Men grunden för kyrkans sång är inte ett ointresse för de bistra realiteterna, inte en blindhet för verklighetens dysterhet, inte ett förnekande av det bottenlösa i tillvaron.

Kyrkans sång springer ur erfarenheten att historien går igen. Inte bara den dåliga historien; också de goda berättelserna återvänder. Gång på gång. I en tid efter en annan. Hela kyrkans år, det som ännu är alldeles nytt, bygger på en och samma erfarenhet: historiens återkomst.

Varje advent rider Jesus in i sin kyrka. Varje år markerar det starten på ett helt nytt nådens år. Ett år vi ges som gåva och möjlighet.

I kyrkans tro och liv är historiens återkomst goda nyheter. Här markeras inte bara sammanbrottet för en gammal världsordning, utan framför allt genombrottet för en helt ny tid. Gud med oss, som gåva och möjlighet; född in i vår värld som frälsare. Så – var glad!

Martin Kraghs bok beskriver vår tid som en brytningstid. En del av de bilder som han tecknar av vår värld är motbilder till den historia som vi känner om Jesus. Redan Platon, skriver Kragh, insåg att rädsla och osäkerhet föder tyranni, och att självutnämnda frälsare med tiden blir despotiska.

I kyrkan möter vi motbilder mot det där. Jesus budskap är inte rädsla eller osäkerhet; tvärtom är repliken från honom som rider där på åsnan påfallande ofta: ”Var inte rädd”. 

Jesusbarnet som föds in i världens mörker bär bud om tillit och glädje. Och när han kommer där på vägen in mot staden är det inte som självutnämnd frälsare; i stället är det folket som i honom ser sin räddning och sin kung. Det är folket som ropar: Hosianna Davids son. Och det är änglarna som i julnatten som försäkrar: ”I dag har en frälsare fötts åt er”.

”Mänskligheten rör sig i välbekanta spår”, skriver Martin Kragh, och fyller på: ”Glömskans bibliotek är stort”. Och nu står Europa återigen vid ett vägskäl. Vart är historien på väg? Vart går vår egen väg, detta nya kyrkoår? Vi kan känna osäkerheten in på kroppen. Både vår egen och världens.

Men här vid osäkerhetens vägskäl – och trots att glömskans bibliotek må vara stort – kom ihåg att i dessa dagar är det längs vår väg som han kommer ridande, det är in i våra hjärtan som han föds. Barnet i stallet. Mannen på åsnan.

Martin Kragh landar sin bok i möjligheterna. Han slår fast att krig inte är några naturfenomen och han bestrider att historien skulle vara deterministisk. Däremot – och just därför – behövs handlingskraft för att trycka auktoritära impulser tillbaka. 

I den processen är en av historiens lärdomar att ”hotfulla utmaningar måste mötas med trots, välvilja och beslutsamhet”.

Här ges åt oss en treenighet av trots, välvilja och beslutsamhet. En trojka som stämmer väl in på budskapen i både advent och jul. För både mannen på åsnan och flickan på åsnan berättar om trots, välvilja och beslutsamhet.

Så – var glad!