Under rubriken ”Fattighjälpen ökar” får vi i Kyrkans Tidning nummer 20/12 läsa om hur ”allt fler söker sig till Svenska kyrkan för att få akut ekonomisk hjälp”. Man får uppfattningen att vi lever i början på 1800-talet då ansvaret för fattigvården verkligen låg hos kyrkan.
Men sedan länge har vi ju i Sverige byggt upp ett fantastiskt välfärdssystem vars syfte är att vi även under de ekonomiskt sett tuffa perioderna i livet ska ha en rimlig levnadsnivå. Och om vår ekonomiska situation totalt skulle kollapsa har vi rätt till hjälp via den fantastiska socialtjänstlagen.

Ibland får jag känslan av att Svenska kyrkan, och andra idéburna organisationer, inte vill släppa rollen av den som har det yttersta ansvaret. Som om social- tjänsten inte fanns. Självbilden är så intimt förknippad med den barmhärtige samariten som ställde upp när alla andra gick förbi. Men jag menar, att för varje krona och för varje matkasse som vi delar ut med motivet att det är akut hjälp så skadar vi Svenska kyrkans förtroende och varumärke.

Kanske får vi kortsiktigt beröm från våra församlingsmedlemmar som ju vill diakoni. Men de kommer att höja på ögonbrynen när de inser att deras kyrkoavgift, gåvor och fondmedel går till en verksamhet som de redan har betalt skatt till för att den ska finnas. Och hos de professionella på socialtjänsten skakar de redan på huvudet och är frågande inför de höga tankar som Svenska kyrkan har om sig själv i denna fråga.
Här en liten jämförelse; Luleå stift har, enligt KT:s artikel, ökat utdelningen av ekonomisk hjälp från 440 000 kr (2010) till
771 000 kr (2011). Lunds diakonicentral från 50 000 kronor (2010) till 105 000 kronor (2011).
Karlstad stifts antal sökande har ökat från 8 personer (2010) till 25 personer (2011). Detta föranleder Kyrkans tidning att sätta rubriken; ”Kyrkan delar ut allt mer ekonomiskt bistånd”. Men, är det mycket? Tidigare studier har visat att Svenska kyrkan i Stockholm delar ut uppskattningsvis 15-20 miljoner kronor årligen i ekonomisk hjälp. Men återigen, är det mycket?

Jämfört med att Stockholms stad under 2011 delade ut 985 miljoner kronor (nästan en miljard!) till över 30 0000 personer i ekonomiskt bistånd så måste Svenska kyrkans bidrag ses som småpotatis.
Jag vill också tydliggöra att när det gäller akut ekonomisk hjälp så har socialtjänsten ett särskilt ansvar. För det verkar vara i sådana situationer som Svenska kyrkan ibland faller till föga, och glömmer bort att socialtjänsten finns. I varje fall som det beskrivs i media. Men socialstyrelsen, som är socialtjänstens tillsynsmyndighet, är tydlig:
”Om den biståndssökande till exempel har kunnat försörja sig, men inte gjort det, och därför saknar pengar till sin försörjning under den närmsta tiden, kan han eller hon få ett tillfälligt reducerat bistånd för att kunna reda upp den akuta situationen. Denna situation kallas i rättspraxis för akut nödläge eller akut nödsituation.” (Ekonomiskt bistånd – stöd för rättstillämpning och handläggning, socialstyrelsen 2003).

Följdriktigt står det exempelvis i Stockholms stads riktlinjer för handläggning av ekonomiskt bistånd: ”Rätt till bistånd finns alltid i akuta nödsituationer. Vid dessa situationer bör särskilt beaktas om det finns barn i familjen. Ett avslag på en ansökan om bistånd får inte leda till att ett barn far illa.”
Sannolikt gör socialtjänsten fel ibland. Min utgångspunkt är att det sker undantagsvis. Men eftersom behövande vänder sig till Svenska kyrkan och uttrycker att de är i en nödsituation så är ett förtroendefullt samarbete med socialtjänsten viktigt.
Och i de fall där socialtjänsten uppenbarligen missbrukar sitt uppdrag ska Svenska kyrkan med hög socialjuridisk kompetens och skarp röst se till att de behövande får den hjälp de har rätt till. Det är en sak att ha rättigheter. Det är en annan sak att få sina rättigheter tillgodosedda.

Sammanfattningsvis bör Svenska kyrkan omgående sluta upp med att dela ut akut ekonomisk hjälp.
Ju mer akut en situation förefaller vara, desto säkrare kan vi vara på att det inte är vår uppgift. Eller bör församlingarna även skaffa egna ambulanser om vi anser att landstingets inte kommer fram snabbt nog?