Partipolitik i kyrkan

Kyrkan tvekar inför att bära sitt kors!

REPLIK. Kyrkans verksamheter bär inte längre evangelium. Det mesta toppstyrs och anses nödvändigt för att vara en kyrka i tiden med ”allt för alla”, skriver debattör Ann Lång.

Bengt Olof Dikes retorik i Kyrkans Tidning nummer 20/17 är tröttsam. Istället för att argumentera sakligt kring vad andras förslag kan innebära, raljerar han bara ordrikt och konstaterar att det existerande systemet är optimalt. Kan och får alltså inte ifrågasättas eller kritiseras.

Problemet med att vurma för ”folkkyrkan”, likt Bengt Olof Dike, i den partipolitiskt organiserade styrning hon nu befinner sig i, är att man då ger legitimitet åt att behandla medlemmarna så som politiker alltmer behandlar sina väljare – och sina löften - nuförtiden. Ganska respektlöst och ofta utifrån strategiska syften att vinna eller hålla kvar maktpositioner – ibland för rent personlig vinning. Brödsocialism har fått ett ansikte också i Svenska kyrkan. Inte så mycket plats kvar till uppoffring för en brinnande kristen övertygelse i en sådan miljö förmodligen.

Eftersom Svenska kyrkan mer och mer blivit som en vänsterorienterad folkrörelse, med stor ekonomi och en ansenlig mängd anställda av olika slag, har hon också succesivt utvecklat verksamheten på det sätt den formats i Sveriges dylika kolosser. Antalet personalkategorier har växt och ombudsmännen (läs: prästerskapet) är inte längre ensamma om att tolka och föra ut det budskap som från början var anledningen till verksamheten. Det är snarare den interna maktkampen mellan olika grupper, likväl som det gemensamma intresset hos de avlönade och arvoderade, att befästa sin verksamhets betydelse utåt gentemot andra aktörer/organisationer i samhället, i stället för att tillvarata medlemsbasens intresse som gäller.

Medlemmarna är något man får dras med för att motivera sin egen existens, när organisationen kommit alltför långt bort från sin ursprungliga mening. Beslutsprocessernas utformning säkerställer då att en alltför omfattande medlemspåverkan och kritik inte möjliggörs. Det ordnas så.

Som medlem i Svenska kyrkan förväntar jag mig att få det budskap levererat som hon säger sig ha sin grund i att förmedla. Jag är medlem för att jag behöver stöd för min kristna tro och ett sammanhang att utveckla den i. Jag förväntar mig Guds Ords vägledning genom en klar mission. Men här fungerar min ”folkkyrka” precis som många andra mer eller mindre politiska folkrörelser. Mina önskemål kommer väldigt långt ner på listan och min status som enskild medlem är ytterst begränsad.

Likaså mitt inflytande, trots att organisationen kallar sig demokratisk, jämställd och modern. Det mesta toppstyrs. Alltså får jag maktlös åse hur allt fler av kyrkans verksamheter inte längre bär eller bärs av evangelium och att detta anses nödvändigt för att vara en kyrka i tiden med ”allt för alla”.

Särskilt den del av de avlönade som formulerar alla nya fantastiska projekt, och har det stimulerande uppdraget att fritt testa dem ute i verksamheten, är nöjda. Problemet är nu inte i första hand de medlemmar som inte ”hänger med”, utan de besvärliga anställda som inte är nöjda. De som envisas med att påstå att detta är fel och mot kyrkans ursprungliga uppdrag – Jesu befallning.

Där kan det bli en del besvärliga processer att eliminera och undanröja problem, det vill säga göra sig av med dissidenterna. Men arbetsrätten kan allmänt ses, ofta också av de fackliga företrädarna, som ett sätt att bevara en demokratisk organisation framför att företräda en enskild person, så det brukar ordna sig. Det också.

Men hur länge kommer det att ordna sig i den politiska folkrörelsekyrkan? Eftersom kyrkomötet varit en angenäm arena för politiken att befästa sin makt över Svenska kyrkan, har hon - just därför! – heller inte fått någon särställning eller betydelse i samhället som kyrka. Nu har hon drabbats allt mer uppenbart av detta dilemma, eftersom också ickemedlemmar och namnkunniga medlemmar börjat reagera och därmed gett offentlighet åt det jag, och många med mig, upplevt och sett länge.

Kyrkan tvekar inför att bära sitt kors! Den medvetna sekulariseringen inifrån har dock inte, trots att det skett i maskopi med den politiska staten, inneburit att medlemmarna måste stanna kvar. Det är så lyckligt, att korporativismen inte äger makten över Herren Jesus eller kristen tro. Medlemmarna lämnar!

De medlemmar som ännu inte gjort det, kan istället lägga sin röst på Frimodig kyrka som har följande formulering i sitt program. ”Beslutsfattandet måste vara så lokalt som möjligt med direkta val till församlingarna och på sikt indirekta val till övriga nivåer inom kyrkan.” Genom att Frimodig kyrka också arbetar för att det ska bli möjligt för den enskilde att välja församlingstillhörighet, uppmuntras lokalt engagemang samtidigt som, den av Bengt Olof Dike efterfrågade, demokratin stärks genom en ny valstruktur. Inflytandet byggs då från basen, de aktiva gudstjänstfirande medlemmarna i församlingen. Det som är och gör kyrka – i tro och bön.

Men hur ska potentaterna i kyrkans ledning hävda sin existens när medlemsantalet når en så kritiskt låg nivå att det knappt räcker till anställdas löner och ännu mindre till lokaler och verksamhet, hur folklig och modern kyrkan än må te sig. När medlemmar, som inte är troende, inte heller längre tror på den sekulariserade verksamheten, vad händer då? Har Bengt Olof Dike funderat på det?

Den breda vägen är lätt att köra fort på. Den politiska makten har kört fri fart länge i Svenska kyrkan. Vän av forskning vet också att den vägen är lättast att tappa koncentrationen på och fartblindheten tar över. Så hamnar den kanske till slut i eget grävt dike!

Mer inom samma ämne
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan