68-kyrkan

Många behöver göra upp med sin aningslöshet

REPLIK. Samma aningslöshet som fanns inom vänstern fanns också till höger. Men drivkraften i kristen vänster var en längtan efter ett rättvisare samhälle, skriver Vibeke Olsson Falk i en replik till Gunnar Hyltén-Cavallius.

Visst fanns det ofta en aningslöshet inom vänstern – både bland kristna och icke-kristna inför totalitära stater… och militanta gerillor. Jag delar helt Gunnar Hyltén-Cavallius åsikt att vi behöver göra upp med detta, läs Kyrkans Tidning nummer 23/17.

Men glöm inte att samma aningslöshet fanns till höger, passivt stöd till Franco, Pinochet, juntan i Grekland. Det fanns karismatiska kristna som hyllade Rios Mont i Guatemala, han var ”pånyttfödd”. Hans milis flådde människor levande. Det fanns en organisation som bad för att Palme skulle dö i en bilolycka. 1900-talet blev extremt blodigt och det är många som behöver göra upp med sin aningslöshet.

Jag var själv en del av ”68-kyrkan”, även om jag bara var tio år när det verkligen var 1968. Under åttiotalet var jag pastor i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Den ”hektiska aktivism” vi ägnade oss åt var att laga mat enligt Mudi-mumsguiden (Mat utan djurindustrier och multinationella företag), studera latinamerikansk befrielseteologi, samla in pengar till motståndsrörelsen i Chile, knacka dörr för att försöka skapa en lokal mötesplats.

Drivkraften för oss i ”kristen vänster”, då som nu, är en längtan att låta Bibelns budskap om glädjebud för de fattiga och ”en plats där rättvisan bor” ta gestalt i samhället. Vi drivs av en syndanöd över att den västerländska livsstilen skapar enorma klyftor och föröder jorden.

Jag är beredd att göra det Gunnar Hyltén-Cavallius efterlyser; försvara min hållning. Det innebär givetvis inte att jag aldrig tagit miste eller gjort fel. Någon aningslöshet angående Östeuropa har jag personligen inte stött på – i ”mina” kretsar hade många smugglat biblar, arbetat för slaviska missionen och ”Ljus i öster”.

En sammansmältning mellan kristendom och marxism tror jag inte många varit ute efter – däremot en dialog. Kristendomen och marxismen formulerar ropet efter räddning – på olika plan. Gemensamt för dem båda är att allt inte är gott och väl i den egotrippade konsumismens tid.

Sedan håller jag verkligen med Gunnar Hyltén-Cavalllius om att det finns en olycklig politisk styrning i Svenska kyrkan, att vissa frågor nästan inte går att diskutera, att det blivit svårt att stå upp för en mer konservnativ syn på till exempel Israel eller hbtq-frågor.

Personligen har jag till exempel alltid vänt mig emot att kvinnoprästmotståndare blivit allas slagpåsar. Vi måste kunna respektera varandra.

1981 var jag på skolresa med Betelseminariet till Polen. Vi var taggade inför mötet med demokratikämparna i Solidaritet. Ingen i de små baptistförsamlingar vi besökte ville tala om Solidaritet.
De sade sig alla vara kommunister – de hade en halv religionsfrihet, som de var rädda att katolska kyrkan skulle ta ifrån dem. Det var skakande för oss, en insikt om vår svenska aningslöshet.