I förra numret redogjorde Kyrkans Tidning för de omvärderingar som möjligen är på gång i den svenska sjukvården, när det gäller rätten att få hjälp att dö. Där visas hur komplicerade frågorna om dödshjälp är och att det har blivit svårare med tiden att definiera tydliga gränser för vad som är rätt och fel, även om det fortfarande finns ett klart förbud mot dödshjälp.
  Det är inte tillåtet för läkare och annan sjukvårdspersonal i vårt land att aktivt bidra till att släcka en sjuk människas liv.
Däremot kan livsuppehållande behandlingar avbrytas under vissa omständigheter, men gränsen mellan aktiv och passiv döds­­hjälp är i dag svårare att definiera än tidigare.

Det är den medicinsk-tekniska utvecklingen som bidragit till detta. Liv kan hållas i gång längre än tidigare och livsuppehållande åtgärder tenderar ibland att bli förlängningar av döendet mer än upprätthållande av livet.
  Ännu svårare är att veta vad som är rätt, när många patienter i akutvården räddas till ytterligare några år av liv bundna i sängen eller rullstolen utan förmåga till kommunikation.
  Hur långt sträcker sig plikten att rädda liv? Ska det vara tillåtet att med hjälp av en spruta förkorta ett långsamt och plågsamt döende, när detta ändå är oundvikligt?
  Det är med ödmjukhet och respekt man tar sig an dessa frågor. Alla ställs vi någon gång inför dem och på sjukhusen tillhör de vardagen.

Det är viktigt att erkänna frågornas komplexitet. Ännu viktigare är det att i en tid, när de enkla och tydliga svaren alltmer verkar undfly oss, ha en människosyn som rätt balanserar individens autonomi och det fria valet med gemensamma grundläggande värderingar.
  De som önskar att sjukvården ska få hjälpa människor att dö brukar ibland hänvisa till FN:s deklaration om mänskliga rättig­heter.
Det är den obotlige patienten själv som har rätten att välja, därför att det är endast den lidande människan själv som kan avgöra om hennes smärtor är olidliga eller inte.

Hänvisningen till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är i detta sammanhang märklig eftersom dess ursprungliga syfte var att fastställa en värdegemenskap till försvar och skydd för det mänskliga livet.
  Det finns en risk att den värdegemenskap luckras upp som bland annat gett oss principen om alla människors lika värde.
 Vad händer om en sådan uppluckring består? Var och en blir då hänvisad till sin egen etiska bedömning varvid de moraliska slutsatserna blir enbart personliga och subjektiva.
 Men människovärdet kan aldrig bygga på vad vi personligt tycker eller vad vi känner inför oss själva och andra.
  Det jag saknar i Elisabet Sandbergs insiktsfulla texter i Kyrkans Tidning är ett erkännande av ömsesidigheten och de gemensamma värdena vid sidan av erkännandet om patienters rätt till inflytande och självbestämmande. Hon skriver om patientens rätt att avstå från och att kräva en behandling. Det är viktiga principer som dock inte ensamma kan avgöra vad som är rätt och fel vid behandlingen av döende patienter.

Döden kan tyckas vara mycket privat. Det är den dock aldrig. Den är personlig och kan aldrig överlåtas till någon annan. Däremot är vi överens om att en människa inte ska behöva dö ensam. Mänsklig omsorg och närvaro av andra är viktiga för en döende människa. Vi vet hur angeläget det är att hålla den döende i handen och visa tecken på närvaro.
  Döden är inte privat. Den berör andra: släktingar, sjukvårdspersonal, vänner, arbetskamrater.
  Det är aldrig likgiltigt om jag lever eller dör. Visst kan det finnas människor som dör oerhört ensamma, utan släktingar och vänner, men det är inte en död vi önskar för oss själva eller andra.

Det mänskliga livet formas och utvecklas i relationer. Gemenskapen mellan människor kan inte tänkas bort, när vi ska ge en bild av vad en människa är. Det är tydligt i kristen människosyn att människan är en gemenskapsvarelse.
  Min död är aldrig bara min. Det betyder något för andra om jag lever eller dör. I livets mönster av ömsesidighet delar vi därför ansvaret att hjälpa varandra både till ett värdigt liv och till en värdig död.

Lennart Molin