Svenska kyrkan bör tala mer om samvetet

När jag lyssnar på predikningar i kyrkor, på radio och tv, hör jag sällan djuplodande diskussioner om samvete eller ser någon inbjudan till sådana diskussioner. Vilken roll spelar begreppet och termen samvete i Svenska kyrkan i dag?

Begreppet, men inte ordet ”samvete”, fanns i Gamla testamentets grundtext och har tolkats på många sätt. Vi kan tro att Guds lag är inskriven i alla människors hjärtan som en intuition, som vi tillämpar på enskilda fall. Intuitionen att vi ska göra gott och undvika ont är sann men tillämpningen kan bli fel (Thomas av Aquino). Vi kan tro att vi hör Guds röst ”daimon” i samvetet (Sokrates). Vi kan, som Adam Smith på 1700-talet, föreställa oss att vi är två personer, en agent som upplever och handlar och en opartisk åskådare som bedömer agenten. Vi kan föreställa oss den opartiske åskådaren till exempel som Gud eller som företrädare för mänskligheten och få dåligt samvete när vi inte känner och beter oss som vi anser att vi bör. Detta synsätt känns rimligt.

Av våra föräldrar, skolan, kamraterna, kyrkan och andra erfarenheter har vi lärt oss hur vi bör vara och handla. Vi har bildat ett samvete som innehåller brister. Kunskapen om att samvetet ibland har fel är gammal. Det är inte samvetet som dömer utan Gud, menade Paulus (1 Kor 4:4).

Inom vården berättar personal att de har dåligt samvete för att de inte ger vårdtagarna den vård de bör få. Sådana rapporter finns bland annat om svensk personal i Sverige, iransk personal i Sverige och i Iran, personal i Australien, Finland, Nederländerna, Norge, Tyskland och USA. Svensk personal har beskrivit sitt samvete som alltför strängt och att de med sina kollegor och ledare diskuterar hur de kan tolka och hantera sitt samvete för att undvika utbrändhet med utmattning och depersonalisering, det vill säga känna sig främmande inför sig själva, sina tankar, andra och aktuella ting i omvärlden.

Det är rimligen inte bara vårdpersonal som upplever dåligt samvete. Svenska kyrkan skriver: ”Präster och diakoner ska ”hjälpa människor att utveckla sitt samvete och att göra moraliskt goda val” (Handbok för Svenska kyrkan). Jag hoppas att många personer inbjuds till och får denna hjälp.

Men i Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete (2020) har jag inte hittat ordet samvete. Brukar man inom kyrkan ordet samvete? En del kyrkliga (eller troende eller religiösa) personer har uppgetts använda termen övertygelse i stället för termen samvete trots att många menar att övertygelse inte är samma sak som samvete. Jag tror vi tappar bort värdefull kunskap om vi slutar använda ordet samvete.

Under många år har jag deltagit i forskning om dåligt samvete i vården och förstått att vi kan behöva hjälp att forma och ibland omforma vårt samvete. Jag har läst att den medeltida prästen Jean Gerson skrev instruktioner till präster, för att de med lämpliga frågor under samtal bättre skulle kunna hjälpa personer med dåligt fungerande samvete att få ett välordnat samvete. Naturligtvis var kyrkans roll annorlunda under medeltiden än den är nu.

Jag föreslår att kyrkan använder termen samvete, inbjuder till diskussioner om begreppet samvete och erbjuder stöd och vägledning till personer som kämpar med dåligt samvete.

Astrid Norberg, professor emerita, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet