Paulus ord kan inte anföras mot kvinnliga präster

Kvinnliga präster: rätt eller fel? De som besvarar frågan negativt tror sig ha ett starkt bibliskt stöd, framför allt i det som aposteln Paulus säger i 1 Kor 14:33f. om ”att kvinnorna skall tiga vid sammankomsterna”.
Men detta argument är ingalunda så entydigt som många tror.

Den romersk-katolska kyrkan bygger heller inte sin ståndpunkt på enstaka texter i Nya testamentet, utan på en enligt deras mening ursprunglig muntlig tradition, som trots avsaknad av skriftlig dokumentation i de kanoniska skrifterna, likväl anses bevarad i den kyrkliga traditionen. Och i detta fall anser man denna tradition i fråga om auktoritet vara jämställd med Skriftens utsagor. En sådan traditionsuppfattning avvisar den reformatoriska teologin, i enlighet med sin princip ”sola scriptura”.

Men hur är det då med argumenteringen utifrån de kända Paulus-orden?

De talar helt klart inte om en prästerlig tjänst så som den utövas i nutiden.

Prästämbetet i nutida mening i evangelisk-lutherska samfund som en vigningstjänst med uppgift att förvalta Ordets predikan och sakramentens bruk finns ingenstans beskrivet i Nya testamentet, även om dess funktioner går tillbaka på Jesu uppdrag till apostlarna. Det är en ordning som genomföres i och med kyrkans kallelse, vigning och handpåläggning.

Jürgen Roloff (1930–2004), en högt ansedd exeget, har i en kommentar till 1 Tim visat, att det är först i pastoralbreven det talas om en vigning till en tjänst (1 Tim. 4:15). Men det gäller inte ett ämbete i nutida mening utan endast att Timoteus viges till att vara aposteln Paulus medarbetare.

Man kan också finna, att Paulus tillmäter kvinnliga medarbetare viktiga funktioner i församlingen. I Rom 16:7 talas om Junia som medarbetare till apostlarna. I Kol 4:15 nämnes enligt de äldsta handskrifterna en kvinna vid namn Nympha som föreståndare för en husförsamling. I vissa senare handskrifter har man ändrat texten till att avse en man med namnet Nymphas, något som sedan levat kvar in i modern tid (så även i Bibel 2000). I bland annat den tyska enhetsöversättningen har man dock gått tillbaka till den ursprungliga lydelsen. Därmed bortfaller stödet för att använda Pauli ord om kvinnans tigande eller om kvinnans underordning (1 Kor 11:3) som ett förbud för kvinnor att inneha prästämbetet, det vill säga en ledande ställning i församlingen.

I evangelisk-luthersk teologi utgår man inte bara från en gudomlig instiftelse till ett speciellt ämbete, utan även från det allmänna prästadömet, det vill säga att varje döpt kristen också innehar de uppdrag som ligger
i prästämbetet (Upp 1:6; 1 Petr 2:9). Men för ordningens skull bör i verksamheten i församlingen givetvis endast några få, de som är bäst skickade därtill, erhålla uppdraget att fullgöra prästämbetets funktioner (1 Kor 14:40).

Traditionen från apostlarna bäres i första hand vidare genom deras eget budskap i Bibelns ord, det som varje kristen har direkt tillgång till. Den nog så nödvändiga uppgiften att utse dem som offentligen skall förvalta detta budskap blir en fråga om den yttre ordningen i samfundet och en fråga om vilka som är bäst lämpade för detta. Det är inte en hierarkisk position som avses utan en underordnad, tjänande funktion, ett ”ministerium verbi divini”, även om det samtidigt innebär eller kan innebära en ledande ställning i församlingen.

Missourisynoden i USA och Självständiga lutherska kyrkan i Tyskland har valt att endast ha manliga präster. De är helt fria i förhållande till statliga myndigheter med deras eventuella lagar om jämställdhet.

Om ett samfund har infört prästvigning av kvinnor, men det kvarstående motståndet får betyda att man inte tillerkänner deras ämbetsutövning giltighet, till exempel om de är celebranter vid nattvardsmässan, innebär det ett ifrågasättande av samfundets kallelse och vigning och därmed också av hela samfundets trovärdighet. Det är som om man ville förse Jesu egen instiftelse av nattvarden med ett tillägg, att förutsättningen för dess giltighet är att orden uttalas av en manlig präst!

Anders Nygren, som klart reserverade sig mot införandet av kvinnliga präster 1958, deltog i sin församlingskyrkas gudstjänst och i kommunionen, även när en kvinnlig präst var officiant. Det ansågs på den tiden – jag talar om 1970-talet – som ett självklart förhållningssätt även av många som var emot reformen.

Bo Giertz lär i denna fråga någon gång ha sagt: ”Tänk om det är vi som har fel!” Det visar, att han – trots sin bestämda hållning – var medveten om problemets komplexitet.

För att få perspektiv på frågans behandling i äldre tider kan man erinra sig, att det var först 1870 som kvinnor fick tillträde till studentexamen i Sverige och först 1909 som en kvinna tog teol. kand-examen. Det saknades med andra ord elementära förutsättningar för jämställdhet i fråga om tillträde till prästämbetet.

Det som i dag ter sig mest angeläget är att de som skall överta prästämbetet har den tillräckliga kunskapen och får den adekvata utbildningen, precis som det är självfallet att en läkare eller jurist skall utrustas med en tillräcklig utbildning för den kallelse han eller hon skall träda in i.

Bengt Hägglund
Prof. em. i Kristendomens idehistoria