Det är inne med normkritik. Men normkritiken är smal och ensidig. Det handlar mest om att ifrågasätta våra kristna samlevnadsnormer. Normkritiken har på kort tid blivit en ny norm. Den får vi inte ifrågasätta. Det fick en medarbetare vid Utbildningsradion nyligen uppleva. Han fick sluta för att han ifrågasatte deras normkritiska agenda.

Normkritiken började med kritik av äktenskapet. Man vill få oss att tro att det är lika bra att vara sambo som att gifta sig. Man blundar för fakta. Kyrkan borde våga säga att vill man ha en lycklig och hållbar relation är det bättre att gifta sig än att ta varandra på öppet köp. Risken för skilsmässa är dubbelt så hög bland samboföräldrar.

Normkritikerna kritiserar också kärnfamiljen. Kärlek livet ut är en dålig och orealistisk dröm. Att byta partner lika ofta som vi byter jobb eller bil är lika rätt och lika bra. En separation är därför inte ett misslyckande utan ett led i vår personliga utveckling. Separationer är nödvändiga. Men kyrkan borde våga säga att många får samma problem men nu med en ny partner. Om gräset verkar grönare beror det ofta på att vi inte vattnat vår egen gräsmatta.

I skolans normkritiska sex- och samlevnadsundervisning får våra barn lära sig att ifrågasätta trohetsnormen och kärleksnormen. Otrohet är rätt om båda tycker det är okej. Att vara knullkompisar är lika rätt som att ha sex i en stabil kärleksrelation. Våra barn ska också ifrågasätta tvåsamhetsnormen. Känner man för att ha sex och leva ihop med både två och tre är det lika rätt.

Det eleverna saknar mest i skolans sex- och samlevnadsundervisning är att de inte får veta något om hur man får ett förhållande att hålla. Där borde kyrkan ha mycket att säga. Men eleverna får inget veta. Trots att läroplanen säger att undervisningen ska utgå från elevernas frågor. För enligt normkritikerna är det lika rätt att byta sexpartner varje vecka som att leva i en hållbar relation.

Självklart ska varje individ ha frihet att ha sex men vem de vill, när de vill och hur de vill om båda samtycker. Vi måste också diskutera de problem som heteronormen och normen, att vår köns-
identitet sitter mellan benen och inte i hjärnan, skapar. Men normkritiken skapar nya problem när man påstår att alla samlevnadsnormer är lika bra. Det är de inte vare sig för individen, folkhälsan eller samhällsekonomin.

RFSU har utbildat informatörer, tagit fram en mängd undervisningsmaterial och gjort filmer till skolans normkritiska sex- och samlevnadsundervisning. Svenska kyrkan har inte fått ändan ur vagnen och tagit fram ett skolmaterial som visar fördelarna med en kristen samlevnadsetik. Är kyrkans ledare rädda för att hamna utanför den smala åsiktskorridoren som anger vad man får säga offentligt? Vågar man inte peka på nackdelarna och riskerna med RFSU:s i många avseende värdeneutrala värdegrund? Det är ett stort svek mot våra barn och ungdomar.

Alf B Svensson
Leg psykolog