Kyrkomötets stora uppgift denna höst verkar handla om strukturer, organisationer – staplar, diagram och ordmångleri. Hur kan det bli så när den stora relationslösa skaran av människor i våra församlingar som stängt av eller i vilket fall sällan lyssnar på kyrkans våglängd är utmaningen, vårt uppdrag?
Däremot är inte vårt uppdrag att med maktmedel ”slå ihop” församlingar. Här talar vi inte om det historiska bekymret med vikande befolkningsunderlag i glesbygd utan redan stora församlingar med goda ekonomiska förutsättningar.
Vi har haft informationer, diskussioner, utredningar och hyrt in dyra konsulter för att åstadkomma en ny struktur, organisation i vår kyrka. De samfälligheter som fungerar, där arbetet istället handlar om andra dimensioner nämligen att låta evangeliet sättas i svang och nå dagens människor – dessa samfälligheter och församlingar ska tvingas att genomföra paketet som patetiskt nog heter ”Närhet och samverkan”. Den enskilde kommer långt bort, ledning och styrning i dessa jätteförsamlingar sker på avstånd – någon ska ha en kolossal kontroll.
Generellt är sammanslagningar sällan en bra lösning visar forskning på området, i de flesta fall går besöksfrekvensen ner, människor blir vilsna, vet inte när och om det är gudstjänst. Strukturutredningen är en sorglig historia men den kan vändas till något upplyftande och positivt om kyrkomötets delegater återremitterar frågan och tar en allvarlig reflexion på vad som är viktigast – ytterligare en ny organisation eller en ny glädje, längtan och tro hos dem som kämpar och ber och går Guds ärenden redan idag – människor som drivs av en tro på kyrkans Herre Kristus själv.
Per-Arne Waldenvik
Kyrkoherde
Jönköpings Kristina-Ljungarum
LÄGG TILL NY KOMMENTAR