Israel och Svenska kyrkan

Svenska kyrkan tar inte avstånd från BDS-rörelsens aktörer

REPLIK. Svenska kyrkan använder sig inte av BDS, men har valt att inte ta avstånd från aktörer som gör det. I BDS-rörelsen finns givetvis både sådant som kan kritiseras och sådant som är välgörande. Svenska kyrkan som sådan delar inte uppfattningen att metoderna i sig, eller målsättningen att få slut på ockupationen, är extremistiska och antisemitiska, skriver biskop Fredrik Modéus.

Johanna Andersson och Annika Borg riktar sig på Kyrkans Tidnings webbplats (7/8) till biskopsmötet med frågor om Svenska kyrkans hållning i Israel-Palestinafrågan. Deras frågor ska tas på allvar, inte minst för att saken engagerar många. Jag vill därför försöka ge ett kort svar. I en episkopal kyrka har varje biskop självständigt ämbets- och ledningsansvar. I vissa frågor uttalar sig biskoparna samlat, i andra var för sig. Detta svar är helt och hållet mitt eget.

Svenska kyrkans officiella inställning i olika frågor bestäms i huvudsak av det demokratiskt valda kyrkomötet, av vilket kyrkostyrelsen väljs. Det som är Svenska kyrkans hållning i ovanstående fråga har under sommaren återgivits dels av den internationella chefen Erik Lysén (10/7), dels av Wanja Lundby-Wedin (4/8) som är vice ordförande i kyrkostyrelsen, där frågan främst hör hemma. Det är i egenskap av vice ordförande Lundby-Wedin skriver, inte som talesperson för biskopsmötet.

När det gäller den principiella frågan om förhållandet till Israel och judendomen ska ingen tvekan råda: Svenska kyrkan tar avstånd från alla former av antisemitism. I vår egen tradition har vi bland annat haft anledning att göra upp med den så kallade ersättningsteologin, idén att kristendomens nya förbund har ersatt det judiska förbundet. I dokumentet Guds vägar, antaget av kyrkomötet 2001, betonas att Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet.

Vidare verkar Svenska kyrkan för en tvåstatslösning där israeler och palestinier lever i säkerhet, sida vid sida, i enlighet med tidigare FN-resolutioner. Båda sidor måste upphöra med folkrättsvidrigt våld och säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna. Svenska kyrkan tar avstånd från krafter som ifrågasätter Israels rätt att existera som stat och stödjer staten Israels rätt att försvara sina gränser.

Johanna Andersson och Annika Borg tar särskilt upp den så kallade BDS-rörelsen och framhåller att den är extrem och antisemitisk och att biskopsmötet bör ta avstånd från den. Jag menar att Svenska kyrkan har att navigera i en verklighet som är något mer komplex än vad Andersson och Borg ger uttryck för.

Relationen mellan Israel och Palestina är en av världens mest svårlösta konflikter och bjuder därför in till polariserade uttalanden från båda sidor. Men den som verkligen försöker sätta sig in i situationen avstår över tid från kategoriska inlägg. Det höga tonläget ersätts av eftertänksamhet och klok diplomati.

Att differentiera mellan den internationellt erkända staten Israel och bosättningarna på ockuperad mark, vilket apostroferats av både Lysén och Lundby-Wedin och som är Svenska kyrkans officiella hållning, är enligt min mening ett bra sätt att visa respekt för konfliktens komplexitet. Och som tidigare framförts är det denna differentieringsposition som Svenska kyrkan står bakom, inte BDS i sig.

Det som av Andersson och Borg kallas BDS-rörelsen är en uppsättning metoder som bygger på icke-våld: bojkott, avinvesteringar och sanktioner. Sådana används regelmässigt som påtryckningsmedel i konflikter världen över. Jag menar att det är viktigt att se att BDS-rörelsen är ett brett och mångfacetterat fenomen. Som Lundby-Wedin skriver använder Svenska kyrkan själv sig inte av BDS, men har valt att inte ta avstånd från aktörer som gör det.

I BDS-rörelsen finns givetvis både sådant som kan kritiseras och sådant som är välgörande. Också här gäller det att våga bevara komplexiteten. Svenska kyrkan som sådan delar dock inte Andersson och Borgs uppfattning att metoderna i sig, eller målsättningen att få slut på ockupationen, är extremistiska och antisemitiska.

Detta är den hållning för Svenska kyrkan som i nuläget formuleras av kyrkomöte och kyrkostyrelse. Biskopsmötet har som kollektiv inte haft anledning att gå i polemik mot nu intagna ståndpunkter. Frågan är möjlig att diskutera vidare i de demokratiskt valda organ som finns i Svenska kyrkan.

Mer inom samma ämne
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan