Var Stefan av Uppsala (död cirka 1185) Svenska kyrkans förste ärkebiskop? Frågan aktualiseras dels av det nyligen avslutade jubileet av Uppsala ärkestift, ”Från Stefan till Antje: 850 år av hopp och tro”, dels av en uppmärksammad debattartikel i Dagen (10/9), ”Svenska kyrkan försöker ta monopol på historien”, författad av elva välmeriterade katolska akademiker. Vid första anblick kan frågan tyckas vara blott och bart akademisk, men i själva verket är den mycket intressant.

Ett jakande svar förutsätter att Svenska kyrkan redan existerade (alternativt började existera) på 1100-talet. Hur det ligger till med den saken är dock långtifrån klart. Vi kan vara överens å ena sidan om att den romersk-katolska kyrkan i Sverige upphörde att existera i och med reformationen (för att senare återvända några hundra år senare), å andra sidan om att den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige började existera under samma tid, men hur förhåller det sig med Svenska kyrkan? Hur länge har hon funnits?

Om jag rätt tolkar Svenska kyrkans självbild, åtminstone så som den framträder utifrån de kritiska genmälen som nämnda elvataggare gav upphov till, är Svenska kyrkan den kontinuerligt existerande kyrkokropp i Sverige vars förreformatoriska profil är romersk-katolsk och vars efterreformatoriska är evangelisk-luthersk.

Utifrån en sådan självförståelse blir det naturligt att betrakta Stefan av Uppsala som Svenska kyrkans förste ärkebiskop. Förvisso kan inte ett evangelisk-lutherskt trossamfund ha en romersk-katolsk ärkebiskop, men om de båda samfundsbeteckningarna blott refererar till historiskt betingade egenheter som ej nämnvärt överlappar varandra blir det hela ändå begripligt.

Men det hela blir också väldigt problematiskt – och det är nu det blir intressant. För att nämligen kunna göra anspråk på Stefan av Uppsala som sin förste ärkebiskop krävs inte bara av Svenska kyrkan att hon existerade på 1100-talet utan också att hennes identitet, som ju hennes självbild(er) försöker återge, inte får definieras vare sig i romersk-katolska eller evangelisk-lutherska termer.

Just eftersom hennes för- och efterreformatoriska profiler är historiskt betingade egenheter (snarare än omistliga, väsentliga attribut) kan hennes innersta eller egentliga identitet inte bestå däri. Hade hon definierat sig i evangelisk-lutherska termer så hade hon tvingats till slutsatsen att hon började existera först på 1500-talet, och hade hon definierat sig i romersk-katolska dito så hade hon i teorin upphävt sin egen nuvarande existens – hon är ju uppenbarligen inte längre ett romersk-katolskt trossamfund.

Kan hon då inte definieras i termer av både och, typ ”evangelisk-katolsk”? Absolut inte, ty då blir den dråpliga effekten att hon aldrig har existerat, vare sig i förreformatorisk tid, då hon saknade en evangelisk-luthersk profil, eller i efterreformatorisk tid, då hon på motsvarande sätt har saknat en romersk-katolsk profil.

Svenska kyrkan står alltså inför ett väsentligt dilemma: ett identitetsproblem. Utvägen, kan tyckas, är att försöka fånga sin identitet i kristet allmänneliga (”katolska”), snarare än samfundsspecifika, termer. Svenska kyrkan är helt sonika den kontinuerligt existerande kyrkokroppen i Sverige – punkt slut! Eller för att uttrycka det mer bibliskt: hon är en unik, geografiskt distinkt lem i Kristi enda kropp.

Problemet med denna självkarakteristik är att den är falsk. Naturligtvis är Svenska kyrkan ett levande organ i Kristi kropp, oavsett hur hon beskriver sig själv, men hon är uppenbarligen inte Kristi kropp i Sverige. Det finns ju mängder med kristna svenska medborgare som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Det visar sig alltså att Svenska kyrkan inte bara står inför ett dilemma utan ett trilemma. Hon kan inte definiera sig i romersk-katolska termer. Inte heller kan hon definiera sig i evangelisk-lutherska termer – såvida hon inte accepterar slutsatsen att hon endast har existerat i cirka 450 år och därmed avstår från sina högtidliga anspråk på Stefan av Uppsala. Men till yttermera visso kan hon inte heller definiera sig i allmänkristna termer, i stil med ”Kristi kropp i Sverige”, eftersom det vore uttryck för en alldeles för vid (och direkt opassande) självförståelse.

Därmed inte sagt att det inte finns en utväg till och med ur detta besvärliga trilemma. Det anstår Svenska kyrkans teologer att identifiera eventuella möjligheter. Alternativt kan man förstås ignorera hela problematiken. Risken är då att ens självförståelse blir allt mer diffus.

Martin Lembke
FD, religionsfilosofi, Lunds universitet