Debatt nr 11 2007

Det är en stor glädje att se att Svenska kyrkan, trots att stora delar av samhället för länge sedan verkar ha glömt bort dem, inte har glömt bort de allra minsta och de som inte har någon röst. De som förblir tysta. De som inte hade något val. Gud välsigne dem och bevare dem!

De ofödda barnen överröstas dagligen av människor som fått privilegiet att göra sina röster hörda. Men vem talar för dem utan röst? De allra minsta? De som inte kan göra sin röst hörd? Här ska och måste kyrkan tala – alltid.
Själv vill jag hävda att abortfrågan, om någon fråga i Sverige, andas fullständig intolerans. I en av livets viktigaste frågor, bokstavligen, så har varken det ofödda barnet eller pappan till barnet någon möjlighet att påverka situationen rent juridisk i ett rättssystem, som under diskriminerande former, överfört all beslutanderätt till en part av tre levande människor.

Jo, jag tror att det kan finnas en risk att ett ”oplanerat” barn kan växa upp i en mind­re bra miljö. Men vem har växt upp i en perfekt livsmiljö? Att frånta ett barn ett liv och en framtid och låta den mest oskyldiga och utlämnande parten av dem alla ta alla konsekvenser av ett handlande som helt och hållet måste bäras av de två vuxna inblandade parterna, är fel.
  Visst, FN-organet WHO:s beräkningar visar att många kvinnor i världen dör årligen i illegala aborter. Men hur många ofödda barn dör inte varje år på grund av aborter? Barn som aldrig fick möjligheten att andas, tala eller älska.
  Detta är allt annat än en lätt fråga. Men vi i kyrkan får aldrig glömma de tysta. De som aldrig fick eller får möjlighet att tala. Därför måste vi tala för dem och om dem. Annars sviker vi inte bara dem och oss själva utan livgivaren själv, den ”Levande Guden”, han som dagligen skapar och ger oss liv.

Tomas Österberg
teol stud
Uppsala