Välj vilken kyrka som ska satsas på

Församlingar läggs samman, ofta eftersom kyrkolivet på mind­re platser har dött ut. Ibland låter man gudstjänstlivet cirkulera mellan församlingens kyrkor – skenbart rättvist, på sikt förödande. Ibland koncentreras det till den centralt belägna kyrkan, de andra kyrkorna används bara då och då – någon gång i månaden, bara på sommaren – eller inte alls. Kvarnstenen om halsen är att kyrkoledningen (centralt) inför 2000 lovade statsmakten att varje församling (lokalt) skulle hålla sina kyrkor öppna och i stånd. En rad frågor om ägande, brukande och förvaltande lämnades olösta – och än mer komplicerat är det från nyåret.

Som kulturminnen får enskilda kyrkor statliga pengar. Kulturminnesvården, det vill säga länsstyrelserna, tänker då oftast på kyrkorna bara som byggnader, föremål att bevara. Men som sådana är de lika ointressanta som dammiga flint­knivar på rad i min barndoms museer. Det kyrkliga kultur­arvet är i själva verket gudstjänsten som firats där i hundratals år och som i varierande grad fortfarande firas. Det är denna användning som har skapat rummet, och detta dess ändamål som äger det. Kyrkan måste se kyrkorna som levande rum och rum för liv – hon har ingen museal uppgift. En del länsstyrelser blir långsamt medvetna; risken är att hela kyrkolivet betraktas som musealt.

Lokalt finns det ett missnöje med att staten motverkar förändringar och därmed utveckling av gudstjänstlivet. Det är inte enkelt. Enstaka kyrkor är och måste få förbli museala och ”frysas”, och då får man ha sina familjegudstjänster i församlingshemmet: kyrkorummet är omöjligt. Men vanliga kyrkor måste få förändras – och det innebär nu årslånga förhandlingar om ganska modesta ändringar: svensk förvaltning ger inte förhandsbesked, utan meddelar beslut som bara kan ändras överklagandevägen. En ljusning anas, RAÄ, Riksantikvarieämbetet, talar om ”förhandlingsprocess” – men åt andra hållet pekar faktum att staten har allt glesare kompetens i kyrkofrågor.

Allvarligare är frågan om hur man prioriterar och vem som gör det. Oftast köper kyrkans folk kulturminnesvårdens sätt att prioritera, musealt – här och var finns en lysten KAE-mentalitet. Församlingarnas kompetens är ofta svag, och med de krav på bevarande och utförande som ställs kostar vård av oanvända kyrkor mycket pengar och engagemang.

Med lite överdrift: När överens­kommelsen med staten om att behålla ”alla” kyrkor inte längre kan upprätthållas (den dagen kommer) står församlingarna med ett antal musealt restaurerade monument mer eller mindre oanvändbara för sina gudstjänstbehov, plus ett antal byggnader som är vad fastig­hetsannonserna kallar ”en dröm för den händige” – och i båda kategorierna en stor andel överflödiga hus.
Kyrkan behöver kriterier för att göra sina egna prioriteringar av vilka kyrkorum som ska satsas på, och kriterierna måste få vara annorlunda än kulturminnesvårdens. Det är bättre att redan nu bejaka att finns skilda kriterier, och att man måste tala om saken. Inte konstigare än att lantbrukaren och naturvården har skilda intressen, och att man får lösa problem med diskussioner och ersättningar. Statskyrkotiden är förbi, och kulturminneslagen kan inte tillämpas som före 2000.

Kyrkans prioritering förutsätter att man har ett större område (fler kyrkor att välja på) och att man funderar i två steg: Först de pastorala frågorna, och sedan alla de andra, framför allt kulturminnesvårdens.

I första steget måste man skilja ut de kyrkor som har gudstjänstliv varje sön- och helgdag, som har en egen församling, gudstjänstfirare och kyrkoråd, från de kyrkor som används alltmer sällan, och där det är tveksamt om det finns en församling. Det handlar om församlingsstruktur, församlingsinstruktion och långtidsbudget.
Sedan får man väga in fler kriterier: kulturminne? hjärtats kyrka? specialfunktion i ett större sammanhang? alternativ i närheten? – och vad kostar det? Detta ska också påverka när man väljer vilken kyrka man satsar på.

Men man kan inte satsa på alla. Gotlandskyrkorna måste bevaras – men man måste också våga säga att kyrkobyggnader avvecklas. Församlingens uppdrag är att ha rum för den gudstjänst man firar, och att med klokhet satsa på rätt rum – ett rum att älska och vårda, för Guds skull.
Peter Bexell
TD, Kalmar