Välj vilken kyrka som ska satsas på

Kyrkan behöver egna kriterier för att göra prioriteringar av vilka kyrkorum som ska satsas på.

Församlingar läggs samman, ofta eftersom kyrkolivet på mind­re platser har dött ut. Ibland låter man gudstjänstlivet cirkulera mellan församlingens kyrkor – skenbart rättvist, på sikt förödande. Ibland koncentreras det till den centralt belägna kyrkan, de andra kyrkorna används bara då och då – någon gång i månaden, bara på sommaren – eller inte alls. Kvarnstenen om halsen är att kyrkoledningen (centralt) inför 2000 lovade statsmakten att varje församling (lokalt) skulle hålla sina kyrkor öppna och i stånd. En rad frågor om ägande, brukande och förvaltande lämnades olösta – och än mer komplicerat är det från nyåret.

Som kulturminnen får enskilda kyrkor statliga pengar. Kulturminnesvården, det vill säga länsstyrelserna, tänker då oftast på kyrkorna bara som byggnader, föremål att bevara. Men som sådana är de lika ointressanta som dammiga flint­knivar på rad i min barndoms museer. Det kyrkliga kultur­arvet är i själva verket gudstjänsten som firats där i hundratals år och som i varierande grad fortfarande firas. Det är denna användning som har skapat rummet, och detta dess ändamål som äger det. Kyrkan måste se kyrkorna som levande rum och rum för liv – hon har ingen museal uppgift. En del länsstyrelser blir långsamt medvetna; risken är att hela kyrkolivet betraktas som musealt.

Lokalt finns det ett missnöje med att staten motverkar förändringar och därmed utveckling av gudstjänstlivet. Det är inte enkelt. Enstaka kyrkor är och måste få förbli museala och ”frysas”, och då får man ha sina familjegudstjänster i församlingshemmet: kyrkorummet är omöjligt. Men vanliga kyrkor måste få förändras – och det innebär nu årslånga förhandlingar om ganska modesta ändringar: svensk förvaltning ger inte förhandsbesked, utan meddelar beslut som bara kan ändras överklagandevägen. En ljusning anas, RAÄ, Riksantikvarieämbetet, talar om ”förhandlingsprocess” – men åt andra hållet pekar faktum att staten har allt glesare kompetens i kyrkofrågor.

Allvarligare är frågan om hur man prioriterar och vem som gör det. Oftast köper kyrkans folk kulturminnesvårdens sätt att prioritera, musealt – här och var finns en lysten KAE-mentalitet. Församlingarnas kompetens är ofta svag, och med de krav på bevarande och utförande som ställs kostar vård av oanvända kyrkor mycket pengar och engagemang.

Med lite överdrift: När överens­kommelsen med staten om att behålla ”alla” kyrkor inte längre kan upprätthållas (den dagen kommer) står församlingarna med ett antal musealt restaurerade monument mer eller mindre oanvändbara för sina gudstjänstbehov, plus ett antal byggnader som är vad fastig­hetsannonserna kallar ”en dröm för den händige” – och i båda kategorierna en stor andel överflödiga hus.
Kyrkan behöver kriterier för att göra sina egna prioriteringar av vilka kyrkorum som ska satsas på, och kriterierna måste få vara annorlunda än kulturminnesvårdens. Det är bättre att redan nu bejaka att finns skilda kriterier, och att man måste tala om saken. Inte konstigare än att lantbrukaren och naturvården har skilda intressen, och att man får lösa problem med diskussioner och ersättningar. Statskyrkotiden är förbi, och kulturminneslagen kan inte tillämpas som före 2000.

Kyrkans prioritering förutsätter att man har ett större område (fler kyrkor att välja på) och att man funderar i två steg: Först de pastorala frågorna, och sedan alla de andra, framför allt kulturminnesvårdens.

I första steget måste man skilja ut de kyrkor som har gudstjänstliv varje sön- och helgdag, som har en egen församling, gudstjänstfirare och kyrkoråd, från de kyrkor som används alltmer sällan, och där det är tveksamt om det finns en församling. Det handlar om församlingsstruktur, församlingsinstruktion och långtidsbudget.
Sedan får man väga in fler kriterier: kulturminne? hjärtats kyrka? specialfunktion i ett större sammanhang? alternativ i närheten? – och vad kostar det? Detta ska också påverka när man väljer vilken kyrka man satsar på.

Men man kan inte satsa på alla. Gotlandskyrkorna måste bevaras – men man måste också våga säga att kyrkobyggnader avvecklas. Församlingens uppdrag är att ha rum för den gudstjänst man firar, och att med klokhet satsa på rätt rum – ett rum att älska och vårda, för Guds skull.
Peter Bexell
TD, Kalmar

Läs också:

Nyhet

Församlingar tvingas prioritera bland sina kyrkor

16 januari 08:33
I Karlstads stift väljs nu vilka kyrkor som ska fortsätta att användas och inte. Därmed sätter stiftet press på staten att ta sitt ansvar för det kulturarv som överges.
Ledare

Kräv besked om kyrkornas framtid

16 januari 08:11
Fråga politikerna vad de vill göra med det gemensamma kulturarvet.
  • 6 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • krishna

    Jesus har en osynlig kyrka och det är han som väljer inte någon annan.

  • Inge Bredin

    Bra skrivet, Peter!

  • Margareta P å Österlen

    Av vilket skäl, Peter Bexell, skulle det anses, som du skriver: "...på sikt förödande.." att låta gudstjänsterna cirkulera mellan församlingens olika kyrkor. En del av oss har svårt att ta oss till huvudkyrkan och det är alltid en glädje att kunna delta i gudstjänst i någon kyrka i närheten - även om det innebär att man fyra söndagar därnäst får "nöja sig med" radiogudstjänst på transistorn... eller för dem som har radio eller tv, följa gudstjänstutbudet där. I Tomelillabygdens församling hade man när jag bodde i centralorten taximöjlighet på församlingens kostnad från Tomelilla kyrka för dem som så önskade ut till den kyrka i byarna som det hölls gudstjänst en viss söndag - bara att ringa i förväg om man var intresserad. På den tiden var jag bara brottsutsatt och hade ännu inte blivit så illa däran hälsomässigt som jag är nu, varför jag gärna gick ut till kyrkorna de kilometrar det rörde sig om. Margareta Persson å Österlen

  • Sten

    Hög tid att medvetandegöra i det sekulära samhället. "Allmogen" tror att kyrkobyggnaderna underhålls av staten, med pengar utanför medlemsavgiften. Att SvK i utflyttningsbygder inte kan hålla gudstjänster i tomma museala byggnader och därför måste avveckla dem tolkas därför av samma "allmoge" som ett svek mot bygden. Ge Ceasar vad Ceasar tillhör, men om Ceasar vill ha ödekyrkor får Ceasar hålla dom i skick. Och Ceasar får inte inbilla undersåtarna att kyrkoantikvariska bidrag täcker kostnaderna för att hålla kyrkan mitt i byn fräsch och levande..

  • Allan Karlsson

    Om Våra fäder hade sett framtiden för sig och avkristningen så hade det inte blivit en kyrka i varje socken. Men alla ville då ha ett Gudshus, ingen sämre än den andre?? I våra socknar finns fyra kyrkor på en omkrets av en mil.
    Byggmästarna påkostades för det mesta av adeln och allmogen fick göra jobbet.
    Våra kyrkor på kostade och vackra med goda ljudanäggningar och bra orglar.
    De äldsta av dem med mycket bra akustik.

  • Allan Karlsson

    Här cirkulerar gudtjänsterna mellan kyrkorna utom en som ligger mitt i cirkeln, den har bara enstaka gudtjänster på vintertid. Kostar mycket att värma.

REKOMMENDERAT