Se framåt och bakåt

Det nya året började som det ­gamla ­slutade. Åtminstone i ett avseende: ­nyheter om kyrkobyggnader som behöver avyttras och/eller rivas.

Redan den fjärde januari ­rapporterade Kyrkans Tidning om Allhelgonakyrkan i Malmberget som kyrkorådet planerar att riva. Orsakerna är flera, men alla stavas förändring: av samhälle, av kyrka och av medlemskader. Och så har det ­fortsatt: Svenska kyrkan i Mariestad avyttrar fastigheter på grund av medlemstapp (Mariestads-Tidningen 3/1); detsamma gäller kyrkan på norra Gotland (SR 30/12-22); Falköpings kommun köper Fredriksbergs kyrka (Falköpings tidning, 13/1); och Bleketkyrkan på Tjörn får katolska ägare ­(Bohuslänningen 15/1).

Också under avslutningen av 2022 debatterades ämnet. En tidig morgon i december bjöd radion på telefondebatt med rubriken: ”Är det okej att sälja kyrkor?” (SR 1/12). Det var med anledning av att ett svenskkyrkligt pastorat hade två distriktskyrkor ute till försäljning.

Det är inte första gången kyrkobyggnader debatteras och definitivt inte sista. Vi är bara i början av en tid där diskussioner om kyrkans prioriteringar i allmänhet och fastigheter i synnerhet kommer att bli återkommande. Framför allt lokalt och ibland även i riksmedia.

Frågeställningen är svår. Å ena ­sidan är kyrkans byggnader en tillgång. Å ­andra ­sidan riskerar de bli en belastning. Å ena sidan ska byggnaderna förvaltas och ­vårdas. Å andra sidan är det en mardröm om kyrkan reduceras till att bli ett  ­fastighetsbolag utan kraft och resurser att ­fylla fastigheterna med liv. Kort sagt – kyrkans byggnader ska värnas, men till vilket pris?

Man kan sannerligen argumentera åt båda håll. Och svaren på denna typ av frågor behöver arbetas fram lokalt bland de som är kyrka på orten. Det finns inga universallösningar. Däremot finns ledord som torde vara generella: omställning, prioritering och fastighetsutveckling. Men också långsiktighet.

Det finns en uppenbar risk för kortsiktighet. Men som kyrka förväntas vi ha perspektiv som är längre än andra aktörer. Och det gäller inte i enbart evigheten. Redan här i tiden förvaltar kyrkan gåvor och traditioner som går genom ­seklerna. ”Släkten följa släktens gång”, som vi sjunger i psalmen.

Kyrkan behöver både vara strategisk och planera för framtiden, men också grundad i sin egen historia och föra tradition och kunskap vidare. De längre perspektiven är en styrka, men också ett ­ansvar att bevara. Inte minst gäller detta våra fastigheter som generationer före oss ­skapat, ofta genom enskilda människors engagemang och generositet.

Gunnar Weman var Svenska kyrkans ärkebiskop mellan åren 1993 och 1997. Dessförinnan var han biskop i Luleå mellan 1986 och 1993. I radiodebatten var han en av deltagarna. Han påminde om de längre perspektiven och menade att frågan om ekonomi i kyrkan alltid behöver kompletteras med frågan om vision. Vision betyder för övrigt just ”att se”. Och för kyrkan att kunna se, både framåt och bakåt.