På sommaren stängs mycket av Sverige ner. Skolor, socialtjänst och psykiatri tar semester fast hjälpbehoven finns där hela tiden. Många som har behov av hjälp vänder sig till kyrkan. Men vem är välkommen där?
Inte alla, tycks det. På Svenska kyrkans hemsida går det att läsa att bara de med ”friska livskriser” får komma till samtal. Vad är en frisk livskris egentligen? Är inte människor med psykossjukdomar och vanföreställningar välkomna att prata om sina religiösa funderingar alls?
Många med psykossjukdomar håller sjukdomen i schack eller har långa perioder utan vanföreställningar. Får de komma och prata om Gud då? När en människa med ett sviktande psyke känner sorg – är hon välkommen då? Kan man ha både en ”sjuk” och en ”frisk” livskris samtidigt? I glädjens stunder, såsom bröllop och dop, måste man ljuga för prästen om att det slinter i huvudet lite då och då?
Personer inom kyrkan står ibland handfallna inför möten med sköra personer med svåra diagnoser och vill att de ska ta kontakt med psykiatrin och/eller socialtjänsten istället. Det är förståeligt. Man tror sig inte om att ha den rätta kompetensen att bemöta dessa personer. Men också i psykiatrin kan patienter med en uttalad gudstro bli ifrågasatta. Många som jobbar där tycker inte att religiösa frågeställningar hör hemma i terapin.
Detta kompliceras såklart av att en del människor med psykoser har religiöst innehåll i sina vanföreställningar. Det är inte helt ovanligt att folk tror att de är Jesus eller att de får hemliga tecken från Gud via allt ifrån tv-program till registreringsskyltar på bilar. Men när personen väl kommer ur sin psykos så kanske en del av det som uppkommit ur dens flummiga undermedvetna bättre kan förstås av en präst än av en psykiater. Om man är både kristen och psykossjuk är man tyvärr ibland betraktad som konstig i båda lägren.
Inom kyrkan förväntas man att tro att Jesus dog för våra synders skull och på nattvarden som hans kött och blod. För många i dagens samhälle är detta rena rama idiotin och ses på med förakt, som en sorts kollektiv vanföreställning som kan botas med vetenskaplig uppfostran. Många i kyrkohistorien har förföljts för både sina åsikter och sin verklighetsuppfattning. Det är synd om kyrkan i dag har en liten förståelse för dem vars verklighet är väldigt udda. Inte minst för att det skulle påminna kyrkan om att hon själv har ett utkantsperspektiv och trosföreställningar som går över fattbara gränser.
Pebbles Karlsson Ambrose
författare och föreläsare om psykisk sjukdom
Sofia Lilly Jönsson
chefredaktör för tidskriften Evangelium
LÄGG TILL NY KOMMENTAR