Lyhördhet för samtal och praktiker kring skuld och försoning fortsatt viktig, skriver ärkebiskop Antje Jackelén i en replik till Kerstin Wimmer som efterlyst en vitbok om häxprocesserna.
Kerstin Wimmer (Kyrkans Tidning 2 juni) har bjudit in till samtal om häxprocesserna som utspelade sig i Sverige under 1600-talet, i huvudsak i Härnösands stift. Tillsammans med korstågen hör häxprocesserna till de mörkaste kapitlen i kyrkans historia. Visserligen var det så att stat och kungamakt var aktivt inblandade och att kyrkans män både var drivande i hetsen och bidrog till att till sist stoppa den, men det bortförklarar på inget sätt kyrkans ansvar.
Kerstin Wimmer menar att en vitbok vore det bästa sättet att svara upp mot det moraliska ansvaret. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, definierar en vitbok som officiell redogörelse för politisk händelse. Svenska kyrkan har under flera år drivit ett omfattande vitboksprojekt i samverkan med Umeå universitet om de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Det är en nödvändig del i en lång sannings- och försoningsprocess med det samiska folket. Forskning behövdes för att ta fram sanningen om de koloniala teorier och praktiker som än idag bidrar till konflikter inom det samiska folket samt den rasism och diskriminering som samerna fortfarande utsätts för i det svenska samhället.
När det gäller häxprocesserna är läget ett annat. Där finns redan grundläggande forskning, även om mer är välkommet, som till exempel en färsk studie av Karin Sennefelt som belyser kvinnors och mäns överhetskritiska andliga förkunnelse under stormaktstiden. Häxprocessernas ohyggligheter är kända och namn på offren finns tillgängliga, också på nätet. Det finns idag ingen tydlig grupp att försonas med, även om det förstås finns efterlevande till både offer och förövare, ofta i samma trakter. Därför är lyhördhet för samtal och praktiker kring skuld och försoning fortsatt viktig, vilket jag vet att biskopen i Härnösand är väl medveten om.
Utöver det vill jag nämna två sätt att ge upprättelse åt de kvinnor och (få) män som blev offer för 1600-talets häxprocesser. Det ena är att aktivt motverka dagens häxjakter. Ropet ”bränn henne på bål” hörs nu igen – på sociala medier. Patriarkala mönster, konspirationsteorier och drev får katastrofala följder även idag. Det börjar alltid med att demonisera andra, då som nu. Låt oss inte blunda för det utan se och agera!
Det andra sättet är att värna om goda relationer mellan tro, teologi och naturvetenskap. Där sådana finns blir det svårare för demonisering och konspirationer att få fotfäste i en trosgemenskap. Sektmekanismer motverkas.
Kerstin Wimmer har rätt i att påminna om häxprocesserna. Vi har en gemensam skyldighet att minnas historien, att synliggöra kvinnors historia som så ofta osynliggjorts och att lära av den.
Antje Jackelén
Ärkebiskop, Svenska kyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR