Vi vill fördjupa samtalet

Christer Sturmark

Är biskop Jackelén rädd för livsåskådningssamtal där kyrkans och teologins röst och plats inte längre är given och självklar? Frågan ställs av Carl Gustaf Olofsson och Christer Sturmark.

När en välmeriterad teologiprofessor blir biskop och sedan skriver sitt herdabrev får detta en extra dignitet. Inte minst för att det ger en bild av den process där modern akademisk teologi överförs till församlingsteologi och förkunnelse. Som medlemmar i Humanisterna är vi nyfikna på vilken bild av Humanisterna som biskop Antje Jackelén förmedlar i sitt herdabrev, ”Gud är större”.
Trons och religionens plats i samhället är ett centralt tema. Detta diskuteras bland annat i termer av dess roll i spänningen mellan offentligt och privat. Detta är också centrala frågor för förbundet Humanisterna som därför också behandlas. Med två grepp skapar biskop Jackelén en direkt felaktig bild av Humanisternas syn.

Det första är att hon inte berör att det finns en väletablerad politisk, statsvetenskaplig distinktion mellan ”offentligt” och ”privat”. Det är den Humanisterna använder. Det är i denna betydelse man pratar om ”offentliga medel” (skattemedel) och ”offentliga regelverk”, det vill säga lagar, regler och rekommendationer sanktionerade av stat och kommuner. ”Privat” är sådant som finansieras med ”privata medel”, eller växer fram genom ”privata initiativ”. Ideella föreningar är också ”privata” i denna betydelse.

Det andra greppet är att biskop Antje Jackelén gör en språklig-fenomenologisk analys av skillnaden mellan ”privat” och ”personligt” där hon sedan använder denna i och för sig intressanta betydelse av ”privat” för att mana fram bilden av starka krafter som med en dogmatisk entydighet anser att alla religiösa yttringar ska förpassas till det ”privata” i den speciella betydelse av ordet som hon lyfter fram:

 

”Privat är det som ytterst sällan angår någon annan. Det finns en skillnad mellan privat och personlig. Personligt är det som man kan dela med varandra i ett samtal på ett sådant sätt att delandet kan berika alla som deltar och lyssnar.

Tro är inte privat. Tro är personlig. Det är bra att komma ihåg att privat kommer från latinets ”privare”, som betyder ”att beröva”. Gemenskapen berövas det som är privat – tydligast när man står framför en skylt som säger ”Privat – tillträde förbjudet”. Tron är personlig, avsedd att berika gemenskap och samhälle.

Tron är djupt personlig och djupt offentlig, därför att den formar vår identitet och våra värderingar. Dessa kommer till uttryck i vårt privata och personliga liv och i det som var och en kan bidra med till det offentliga livets välgång. (…) Ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat. Detta hävdas ibland med en dogmatism som förbryllar, eftersom den ofta finns hos dem som brukar vara mest kritiska mot religiös dogmatism.” (”Gud är större”, s. 26)



Vi kan försäkra biskop Jackelén att Humanisterna inte bara bejakar det engagerade personliga samtalet om livets djupaste angelägenheter där man delar sina tankar och sitt engagemang med varandra på ett sådant sätt ”att delandet kan berika alla som deltar och lyssnar”, utan också vill bidra till att fördjupa och vidga det. Att som biskop Jackelén utan grund antyda motsatsen är mest sorgligt. Det är svårt att tolka på annat sätt än en djup rädsla för varje form av engagerat livsåskådningssamtal där kyrkans och teologins röst och plats inte längre är given och självklar.

Jackelén skriver också i ”Gud är större” att Humanisterna tror att ”om religionen försvinner så löser sig allt”. Givetvis tror inte humanister något så enfaldigt. Återkommande retoriska figurer som ”ateistiskt korståg” och ”aggressiv ateism” för att beskriva Humanisterna och den internationella Humanistiska rörelsen är trista och säger enligt vår mening mer om dom som med förtjusning använder dom än om Humanisterna.

Den bild av Humanisterna och Humanisternas syn på religionen plats och roll i det moderna demokratiska samhället som biskop Jackelén manar fram i sitt herdabrev kan eventuellt bidra till att bygga upp och stärka ett inomkristet ”vi” på en falsk grund. Men det är ingen betjänt av. Inte de präster och det församlingsfolk hon primärt riktar sig till. Och allra minst det breda offentliga samtalet om våra viktigaste livsangelägenheter som verkligen behöver vidgas och fördjupas - och som behöver nya scener.

Christer Sturmark
  • 12 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • En anonym en

    Sten Nordlund. "I begynnelsen var jorden öde och tom, säger bibeln. I begynnelsen var kosmos en singularitet, säger Stephen Hawking. I begynnelsen var Ordet säger bibeln. Ordet var Big Bang, säger S.H. "
    Som jag ser det så beskriver detta INTE SKAPELSEN utan snarare SYNDAFALLET. Då uppstod den värld som vi tycks leva i och som på alla möjliga sätt uttrycker splittring och separation. Cellerna delar sig, växterna grenar sig och olika begrepp har sina motsatser. Allt detta är bara symboler för det att människan separerade sig från Gud. Vägen tillbaka till Gud är att göra det motsatta. Därför är förlåtelsen som Jesus lärde ut så viktig. I förlåtelsen förenar man sig med sin medmänniska på ett djupare plan. En fysisk kropp kan aldrig bli ett med en annan kropp hur man än försöker. Blir det barn av sådana försök så är dessa egentligen bara ytterligare uttryck för separation. Nya SEPARATA individer föds.

  • Sten Nordlund

    Syndafallet hittar jag snarare då Människan gjorde historiens viktigaste uppfinning, på gott och ont, Tomtpinnen. Ännu i modern tid har funnits "primitiva" samhällen utan ord för "mitt" och "ditt" i sitt språk. Med tomtpinnen följde resurskoncentration, ekonomisk makt och voilá! "Utvecklingen" startade.
    I begynnelsen var Ordet, i syndafallet blev bokstaven. Jag ser mänskligheten ungefär som en gigantisk svamp, med individuella fruktkroppar, men med ett gemensamt osynligt mycel. Jag tror på en total allmän kraftfältsfysik, även om den gemensamma teori som får ihop relativitetsteorin (makrokosmos) med kvantteorierna (mikrokosmos) tycks avlägsen. Med en materiabaserad världsbild skulle jag få svårt att få ihop min gudstro. "Tillvaron är det vara som kan ställa frågan om varandets vara" (P.Heidegger) Ordet är själva kraftfältet. Med bokstäverna (och siffrorna) bygger vi ett språk som gör att vi kan "klyva" atomer, men inte förstå varandra.

  • Sidor