Vill vi vara kyrka eller ett fastighetsbolag?

Thorbjörn Larsson, lyfter i sin debattartikel frågan om kyrkans verkliga syfte nu när två stift går mot biskopsval. ”Om vi nöjer oss med att bli ett stort fastighetsbolag som förvaltar historia så behöver vi inte oroa oss”, skriver han, men om tron är Kyrkans ärende till nutiden så krävs ett modigare ledarskap.

Låt mig ta denna tanke ett steg till. Den djupare frågan är; tänk om vi hellre vill vara ett fastighetsbolag men inte vågar erkänna det? Inte för att vi har fina fastigheter att måna om, utan för att det faktiskt är lättare att förvalta hus än att vara kyrka i en postkristen tid?

Efter några år i chefshandledning har jag lärt mig att det som styr mänskligt beteende till stor del handlar om att undvika ångest. Det är ett så starkt beteende att det ofta utvecklas till kollektiva kulturer. Det finns arbetsplatser som går enorma omvägar för att undvika ångest. Det finns organisationer som till och med gör andra saker än de borde för att ångesten tar överhanden.

Tänk nu om detta gäller för kyrkan? Jag fick en gång frågan av en prästkandidat vad jag tyckte var svårast med prästjobbet. Hon blev förvånad över mitt svar. Hon hade förväntat sig att det skulle gälla svåra själavårdssamtal, otillräcklighet inför församlingens behov eller tidsbrist. Men mitt svar var: ”det svåraste är att så ofta misslyckas”. Att satsa så mycket, och inte få ett större genomslag. Att det som betyder så mycket för mig betyder så lite för andra.

Vi är många anställda i Svenska kyrkan. Vi går till arbetsplatser och till uppgifter som ibland krympt på ett sorgligt sätt. Och vad gör vi då när tvivlet ansätter oss. Jo, vi vänjer oss! En gudstjänstfirande församling med 15 deltagare känns i sin ordning, för den har krympt successivt.

Eller så kamouflerar vi det hela med sammanslagningar i större enheter, då märks inte sekulariseringen. Med ett underlag på 30 000 tillhöriga kan vi i alla fall skrapa ihop hyggligt med intresse för kyrkliga verksamheter. Vidare kan arbetslaget bli ett surrogat för den uteblivna församlingen.

Och så slutligen - vi vänder vår energi inåt. Vi ägnar vår tid åt miljödiplomeringar, nätverksgrupper, studiedagar, oändliga debatter om kyrkohandboken, arbetsmiljöprocesser, ämbeten, interna möten och rutiner och så naturligtvis… fastigheter.

Jag är själv kyrkoherde. Jag känner mig jätteviktig när jag får leka med de stora grabbarna som heter projektledare och byggherrar. Jag myser när jag får åka till Göteborg på konferens om något digitalt bokningssystem. För det liknar världen utanför. Det inger mig känslan av att jag är betydelsefull. Det är en betydlig enklare processer än att nå fram till den gåtfulla församling av kyrkotillhöriga som anförtrotts mig.

Min poäng är denna: jag tror att det mod som Thorbjörn Larsson efterlyser inte nog kan överskattas. För det är också modet att se sig själv. Kyrkans kostym måste sys om och det måste emanera från biskopen.

Framtiden handlar inte om förvaltningen, inte heller om laviner av kurser och nätverksträffar, det handlar inte om ämbete och skrudar och handböcker eller något annat som vi håller oss fast vid när det självförtroendet sjunker.

Framtidens hjältar är första linjens församlingsmedarbetare, barntimmeledare, fritidsledare, värdar för soppluncher/dagledigträffar, frivilliga på språkkaféer. Prästen som spelar pingis på ungdomsgården. Diakonen som går det där extra steget för den papperslöse. Alla de som vågar möta den mångfacetterade och svårregisserade skara som kallas församling, som riskerar att misslyckas, som står kvar i det oglamorösa. Både innanför och utanför våra älskade fastigheter.

Det drar ihop sig till biskopsval. Återigen något som triggar vår kyrkliga fåfänga. Låt oss hantera det med ödmjukhet och ärlighet.