Inte kyrkligare – utan mänskligare

Att fira gudstjänst kan vara fantastiskt eller sorgligt. Men den ska firas med sikte på vardagen, skriver Fredrik Modéus och svarar samtidigt på förra veckans inlägg på debattsidorna.

Att fira gudstjänst kan vara fantastiskt. Inte minst när liturgin öppnar för det som är större, förkunnelsen tar vardagslivets komplexitet på allvar och musiken förkunnar evangelium på sitt särskilda sätt. Men gudstjänst kan också vara en sorglig upplevelse. En taffligt gestaltad dramaturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare.  

Förra veckan publicerade Kyrkans Tidning inlägg apropå vikten av att medarbetare och förtroendevalda firar gudstjänst. Innehållet stämmer till eftertanke. En skribent framhåller att gudstjänsten förmedlar en ”genompyrt manlig” gudsbild, vilket gör det begripligt att människor inte kommer. Visst är det sant att gudstjänstens språk borde vidgas på denna punkt. Man kan fråga sig hur länge det ska dröja innan vi tar på allvar att det gudomliga inte kan könsbestämmas.

Både gudstjänstens liturgiska språk och dess talade ord kan generellt sett vara häpnadsväckande oreflekterat. Man får lust att skrika högt i protest. Förlegade ord och gammalmodiga gudsbilder är inga harmlösa ting. De kan vara livsfarliga för ett gudslängtande hjärta. När gudstjänst förnyas måste språket vara genomreflekterat. Ett ”valv bakom valv-språk” som varsamt öppnar för det som är större.

En annan skribent menar att det är viktigare att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst, än att uppmana dem att vara där. Klokt. Inläggets författare formulerar själv svar på frågan: gudstjänsten är inte tillräckligt bra. Inte ens medarbetare och förtroendevalda finner det angeläget att vara på plats. Vem tror vi då ska komma? Ansvaret att fira gudstjänst ska betonas, samtidigt är människors frånvaro begriplig. Gudstjänsten kan avvaras. Annat står före på dagordningen.  

Enligt beteendevetare bygger förändring på modet att våga göra på ett nytt sätt. Det gäller att exponera sig för det man har svårt för. När gudstjänsten är en sorglig upplevelse tar det emot att gå dit. Samtidigt kan bara den verklighet bli annorlunda som vi delar. Gudstjänstutveckling gynnas av tre ting: närvaro, närvaro och närvaro. Ur förändringssynpunkt är det en poäng att sörja en dålig gudstjänst tillsammans. En gudstjänst förändras inte efter ett samtal vid personalens veckosamling, inte vid kyrkorådets sammanträdesbord, inte utifrån frågan: Vad ska vi nu göra för att människor ska komma?

Om vi är på plats finns förutsättningar för något att hända. När vi delar erfarenheter av gudstjänsten är tala och lyssna förändringens nyckelord. Samtalet måste organiseras väl, på ett sätt som gör att jag får uttrycka det jag längtar efter. Tala till punkt. Inte bli avbruten. Många har erfarenhet av att inte tas på allvar. Det är bara vissa som har makt att påverka. Men när gudstjänst ska förnyas kan inte en handfull människor sätta agendan. Alla vet hur gudstjänst är, när den är så bra, att det inte går att låta bli att komma.

Samtalet måste också innebära lyssnande. Vad vill den andre? Hur hittar vi varandras längtan? Vilka konsekvenser får vår olikhet för gudstjänsten? Då går det inte längre att tänka, att gudstjänst ska vara på mitt sätt för att vara bra. Visst är det viktigt att bli berörd, men det är fler än jag som ska bli berörd. Gudstjänstutveckling ska vara lyhörd och långsiktig.

En tredje skribent vill väcka diskussion kring frågan vad gudstjänst ”ska göra med oss”. Målet kan inte vara ”fler duktiga kyrkisar”. Välbetänkt. Gudstjänst ska firas med sikte på vardagen, inspirera till tjänst och skickliggöra för ansvar. Kyrkan finns inte för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare. Det är i vardagen som den svage värnas, jordens resurser vårdas, utanförskap upphävs. Gärna via politiskt arbete, asylstafetteri och konkret omsorg.
Att fira gudstjänst kan vara fantastiskt. När allt är på allvar utrustas vi för vardagskampen. Närvaro i en gemensamt firad gudstjänst är en förutsättning. Du behövs. Vi börjar på söndag.
 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
sten
Ja, detta med skuld & förlåtelse är en minerad gungfly. Så lätt det kan bli så fel att formulera - t.o.m. inför sig själv. Förlåta förövare, men fördöma deras gärningar är inte helt lätt i verkligheten. Balansen mellan att ta eget ansvar i/för konfliktprocesser och destruktivt självskuldsbeläggande kanske ännu svårare. Men att bagatellisera vårt individuella & kollektiva förlåtelsebehov, som vissa pläderar för, tror jag är ett medhårsstrykande av betalande medlemmar utan omsorg om deras frälsning. Alla vet vi, oavsett trostillhörighet, hur människor bör bete sig för att leva i harmoni med sig själva, varandra och "naturen". Vår oförmåga att göra detta enkla och självklara är vad vi kallar arvssynd. Vi är - som art - inte riktigt kloka. För att som individ kunna se sig själv som hyfsat vettig, tvingas man projicera sin dysfunktionalitet på omgivningen. Man grottar ihop sig med andra individer som valt samma projicering och skapar "Vi/Dom"-samhörighet. "Familjer". Vem är Jesu mor o syskon? Kristenheten? Nej, de som efterföljer Hans bud, älskande även sina fiender. "Endast Sann Kärlek duger" (Margareta P 26/8) Och den äger inte vi, utan vi måste låna Kristus´.
Margareta P å Österlen
Men, "sten 28/6", där du skriver: "de som efterföljer Hans bud, älskande även sina fiender", menar jag att vi inte behöver skuldbelägga oss själva om vi inte kan älska de fiender som avsiktligt gör oss illa i den bemärkelsen att vi måste tvinga fram kärlek o glädje varje gång vi möter deras avsiktliga ondska. När Jesus Kristus säger att Gud Fader låter regnet falla och solen skina över både onda och goda, betyder ju det att Vår Fader ger varje människa full tid att leva sitt liv efter sitt hjärta och därmed tid till insikt och ändring - såsom skedde med Sackaios och en del av fariséerna när de mötte Jesus Kristus i samtal, även om de möjligen inte var avsiktligt onda i den bemärkelsen som en del genom tiderna som utnyttjat den kristna trons bud om kärlek också gentemot fiender för att avsiktligt, bokstavligt plåga dessa kristna. Att älska som Gud Fader gör är ju att inte bemöta fienderna med hämndaktioner: att inte slå tillbaka, att inte själv begå stöld i gengäld, att inte agera kärlekslöst, t.ex. genom att gå förbi om de en dag skulle behöva hjälp när de ligger slagna vid vägkanten. De 7x77 vi har att förlåta vår broders felande, som Jesus Kristus ger Petrus i svar forts... MPåÖ
Margareta P å Österlen
forts fr. nyss, dvs "ca" 14:31: Alltså:Jesus Kristus svarar Petrus på hans fråga hur många gånger man skall förlåta sin broder, "inte 7 utan 7x77", vilket betyder att man inte skall hålla räkning - annars en populär sysselsättning under lagen (allra minst) "öga för öga" gemensam för den tidens värld resp. tionde av allt ner till minsta krydda för att inte tala om antalet steg tillåtna utanför hemmet på en shabbat. Sann kärlek håller inte räkning, sann kärlek bara ger av hjärtat! Naturligtvis finns det också vantolkningar att man enbart ska förlåta "en sant troende jude", dvs inte en samarier eller någon annan "dubiös" församling troende... Än en gång: här är icke jude eller grek... som Paulus säger. Inför Gud Fader finns enbart att tro och verka i sann kärlek. Förlåtelsen vi ber Gud Fader om är given, när vi ber om den med uppriktiga hjärtan. Och den som läser evangelium ser att såväl Johannes Döparen som Jesus Kristus hela tiden predikar detta: -Omvänd er! Vari består omvändelsen om man inte ångrar sig och vänder åter till Vägen, Sanningen och Livet?! Ingen troende måste gulla med avsiktligt elaka eller ondskefulla, utan bara ge sitt hjärtas goda gärningar utan åtskillnad! MPåÖ
Margareta P å Österlen
Ett extra p.s., "sten, 28 aug", eftersom jag tidigare begrundat din fråga till mig kring utmaningen att älska sina fiender. Att vi inte äger sann kärlek i fullt mått är ju själva orsaken till att vi har blivit uppmanade av Jesus Kristus att omvända oss och sedan först söka Guds rike; att vi med den hjälp vi kan få när vi söker, frågar, bultar och ber kan rätta upp våra många försyndelser, en del direkt, andra på sikt och somliga kan ta ett helt liv att kämpa med. Och för att du och ev. andra som läst vad jag skrivit tidigare inte ska missförstå detta om en broder som verkligen gör samma fel 539 gånger och ändå söker förlåtelse... Det är medvetenheten och avsikten det kommer an på, huruvida förlåtelse kan bli given. Martin Luther talar ju om vikten av att bekämpa frestelser till det onda med allt man har, för då är ett misslyckande inte en oförlåtlig synd inför Gud Fader. Än en gång alltså skillnaden mellan att veta vad man gör och ändå göra det med full avsikt resp. att kämpa med allt man har och misslyckas, men hoppas på nåd och fortsätta kämpa, vilket Paulus talar om: kampen mellan det onda och det goda inom oss. Vår STRÄVAN ska vara att älska som Vår Fader älskar! Margareta PåÖ
sten
Kram! MpÖ, är det inte underbart hur vi kan hitta ytor av konsensus, om vi bara bortser från om vår väg till Kristus är traditionell eller liberal? Åtminstone har jag uppfattat dig som mer infödd kristen medan jag är omslängd i ett vuxet väckelsetrauma. Min sanning är att både du, jag & våra fiender sönderfaller i nivåerna Fasad, Skitstövel & Kristuskärna. Fasaderna är rätt lätta att göra älskansvärda, men i närmare relationer ser vi skitstövlarna i varandra. För att finna Kärleken till sin fiende, kan man inte söka i dess Fasad, man måste klafsa igenom skiten till Kärnan. Både "Fiendens" och sin egen. Den som inte fått kontakt med sin egen Kristuskärna har inte ens en teoretisk möjlighet att se den i sin fiende och därmed älska den hos varandra. Det är därför SvK´s medlemmar borde öva inom sig att förverkliga - åtminstone ärlig strävan - kärleken till fienden inom oss själva och varandra, innan vi bekymrar oss om de utomkyrkligas salighet. Jag törs tycka att denna enkla dialog har fört mig och Margareta en bra bit genom fasad och skitstövelskikt. Jag ser mycket mer av hennes kärna och jag hoppas hon anar något av min. Fast vi inte är sekteristiskt samhöriga.
Margareta P å Österlen
Lätt, "sten, 30 aug" att uttrycka exakt vad man menar är det inte. Undrar det du skriver om att krafsa sig igenom fiendens skit in till själva kärnan i människan??? Jag ser inte minsta anledning för mig att krafsa mig igenom fiendens skit in till den människans kärna. Jag vill gärna tro som jag har blivit uppfostrad att alla människor i sitt hjärtas innersta - möjligen människans kärna eller själ, om du vill - har en gudomlig gnista av kärlek, som sedan kan byggas på eller skadas av det hon upplever genom livet OCH av de val hon själv gör längs vägen: de breda avtagsvägarna till fördärv... eller de smala som kräver självrannsakan och en ständigt brinnande inre lampa och, skulle jag tro och nu talar jag om ett helt livs vandring i tro, kontinuerlig bönekontakt med Gud Fader för att påminna sig kärlekens väg så som Jesus Kristus anvisat, också när det blåser snålt och man möter den ene falske värre än den andre bedragaren på vägen i alla riktningar! Jag känner mig inte manad att känslomässigt älska den som uppför sig som en skitstövel mot mig. Förlåtandet av avsiktligt onda handlingar kräver av hjärtat uppriktig bön om förlåtelse. Hos oss alla! Hur tänker du där? Margareta PåÖ