Om vi nu bör bry oss om att berätta det – enklast och kanske bäst är väl att ge en generell idé.
Surrogatmoderskap skulle i en sådan situation inte vara nämnvärt mer komplicerad att förklara – kanske skulle den rent av vara lättare? Det är inte heller så att en biologisk förälder på något automatiskt vis trumfar en bonus- eller adoptivförälder när det kommer till att vara rätt för sina barn.

Men surrogatfrågan är kanske inte heller främst en barnfråga utan en kvinnofråga och en fråga om kroppen.  Är problemet att kroppen blir ett verktyg eller ett medel för att få fram ett barn så måste man ju fråga sig om det problemet inte gäller för dem som även är ett verktyg för att ”de egna barnen” ska få liv? Kvinnans kropp kan nyttjas på detta sätt, och görs så konstant.  Det är så barn blir till.

Men problemet tycks uppstå när kvinnan själv inte får åka hem med ett sprattlande och strålande liv? Och får man ett lyckosamt exempel att ta ställning till som det Brita Häll hänvisar till i Smers utredning så är det rent av lockande att tänka att kvinnan verkar få större beslutanderätt över sin kropp om hon kan vara med och avgöra om hon vill vara surrogatmoder till någon hon står nära – men det är inte så enkelt. Och frågan är – kommer det någonsin att vara det? Hur gör vi annars? När de vuxna inte fungerar blir det vips även en barnfråga, trots allt.