Därför var det principiellt intressant att följa debatten om en kollegas anmälan nyligen av en annan, till domkapitlet i Stockholm. Det domkapitlet fick att ta ställning till var huruvida somliga ståndpunkter i en viss debatt var förenliga med prästämbetets integritet.  

Det är helt nödvändigt att det finns en instans där allvarliga konflikter kan prövas, att det finns officiella riktlinjer och något slags konsensus kring hur en präst ska uppföra sig. Ändå är det olyckligt att vi alltmer sätter vår lit till att rättvisa ska skipas på en högre nivå än just vår egen, mellanmänskliga.
Vi tycker ofta det är obehagligt att ta en konflikt i stunden den uppkommer, vi känner oss överrumplade och kommer kanske inte på förrän efteråt vad det egentligen var som upprörde oss.

Somliga säger ”Anmäl mera!”, som om ett ökat antal anmälningar i sig skulle vara något hälsosamt. Men man kan lika gärna se det som en brist på civilkurage. Det hjälper ju inte hur kloka domkapitelsledamöterna är – till syvende och sist är det ändå inte bland dem de inblandade i en konflikt kommer att befinna sig.

Förr eller senare slutar tidningarna skriva, tv-kamerorna stängs av och man måste återigen vistas bland sina arbetskamrater. Om vi inte på den nivån vinnlägger oss om, å ena sidan, kraftfullt ledarskap och, å andra sidan, erkänner också vårt eget personliga ansvar för att säga ifrån när någon beter sig olämpligt (mot oss eller mot någon annan) – så riskerar vi att få ett kyligt och räddhågat klimat på våra arbetsplatser.