Enligt World Values Survey säger 39 procent av svenskarna att de tror på ett liv efter döden, vilket är få i jämförelse med de flesta andra länder i undersökningen, oavsett religiös tillhörighet. Med tanke på bilden av Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder är siffran förmodligen inte överraskande. Den torde i så fall innebära att en majoritet av deltagarna vid Svenska kyrkans begravningar tänker annorlunda än den präst, som där talar om hoppet om evigt liv.

Det är rimligt att anta att det är en naturvetenskapligt präglad världsbild som allt starkare har kommit att prägla människors uppfattning om vad som händer oss efter döden. Samtidigt kan vi inte ta för givet att det är fullt så enkelt. Det finns nämligen ett grundläggande problem med enkätundersökningar av detta slag. De förutsätter en gemensam förståelse av det som frågan handlar om.

Med det menar jag inte att svenskar skulle ha svårt att förstå vad som avses med frågan, utan att vi undviker kollektiva lösningar, i synnerhet när det kommer till vår livsåskådning. Det kan också gälla en fråga som den om liv efter döden, om den uppfattas som någon annans svar snarare än mitt eget.

Därför kan det också leda tankarna fel att tala om Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder, i alla fall om vi gör det till en fråga om för eller emot religion. I stället borde vi i första hand tala om Sverige som ett land med starkt individualiserad religiositet, till skillnad från de flesta andra länder i världen. Här är det i första hand det egna valet, som är det heliga.

Samtidigt finns det något paradoxalt över denna individualism, eftersom den på samma gång förutsätter en kollektiv dimension, vilket sociologen Erika Willander har visat i en av sina studier. Det betyder att de individuella valen trots allt förutsätter vissa gemensamma ideal kring exempelvis vad godhet är.

Här är kyrkans fortsatta utmaning att försöka bidra till den sortens gemensamma värdegrund och samtidigt kunna ge utrymme för människors egna ställningstaganden och tolkningar.

Den nyligen avlidne Tomas Tranströmer beskriver i en av sina dikter en dröm, där han befinner sig på en kyrkogård och vaknar till ”det där orubbliga KANSKE”, som bär honom. De dopfamiljer, som jag möter som präst, talar om dopet som tradition, men också som trygghet. Kommer de att göra på ett liknande sätt den dag de försöker sätta ord på vad en begravning betyder för dem? Den begravning, som kanske inte i första hand handlar om vad som eventuellt händer sedan, utan som där och då i sig är en trygghet inför det ovissa. Däri ligger det i så fall något av ett gemensamt språk, trots allt.