Begravning

Ta reda på varför allt färre väljer kyrklig begravning

Begravning. Kanske kan man besvärja dödens obevekliga och okontrollerbara närvaro genom att pricka in begravningen just där den stör min kalenderplanering minimalt? Och inte skulle väl min älskade anhöriga ha velat att jag ställde in Thailandsresan?

I Uppsala diskuterade vi på en kontraktsträff de förändrade begravningssederna. Ett passande ämne i påsktiden och för det år vi firar reformationen.

Det är knappast förvånande att fler har borgerliga begravningar när många har lämnat kyrkan. Det som däremot sticker ut är att ett ökande antal medlemmar i kyrkan ändå väljer borgerliga begravningar, och ofta har med tydliga kristna inslag i form av ”Fader vår” och psalmsång, men utan präst. Vad står det för?

Man kan dra några olika slutsatser:

1) Kyrkan misslyckas med att genomföra begravningar som de anhöriga uppskattar.

2) Det finns fördomar och missförstånd mot att man inte skulle få utforma en personligt färgad rit om prästen är med.

3) Få förstår längre det kristna symbolspråket i den traditionella begravningsriten, samtidigt som man har positiva känslor inför ”Blott en dag” och ”Fader vår”.

Jag har inga svar, men det vore angeläget att snarast genomföra en undersökning för att se varför kyrkan förlorar mark på detta kärnområde.

En annan sed som förändras är ”kistans närvaro”. ”Begravning med urna”, eller ”akt med urna” som det ofta måste kallas blir vanligare. När begravningslagen ändrades så att jordbegravningen eller kremationen skulle ske inom en månad från dödsdatumet, så kom någon på att man kunde kremera först, och ha begravningsriten efteråt.

På så sätt kan man nämligen vänta upp till ett år innan ”begravning” med urna måste genomföras. Till detta kan kanske läggas en föreställning om att begravningen blir mindre känslomässigt svår utan en kista?

”I regel bör man dock hålla fast vid den traditionella kyrkliga ordningen som förutsätter att begravningsgudstjänst föregår kremation.” (Ur Begravning – ett biskopsbrev från Svenska kyrkans biskopar.)

I vår tid tycks även döden vara en kalenderpost bland andra. Kanske kan man besvärja dödens obevekliga och okontrollerbara faktum genom att pricka in begravningstiden just där den stör min kalenderplanering minimalt? Och inte skulle väl min älskade anhöriga ha velat att jag ställde in Thailandsresan?

Det finns självårdande argument mot slentrianmässiga urnbegravningar. Döden är inte rationell. Många överraskas av hur det kan vara att ta avsked när det inte finns någon kista, någon kropp att ta avsked från.

De sörjande samlas kring urnan. Blinkar bort tårarna. Fingrar stryker längs den hårda ytan. Man försöker förstå hur ett människoliv, en kropp kan rymmas i en så liten behållare. Jag inbillar mig att det kan vara särskilt förvirrande för barn.

Kanske finns det skäl för lagstiftarna att utvärdera den nya trenden ur rent normativa och psykosociala aspekter? Vi som arbetar med sörjande vet att begravningen mycket ofta fungerar förlösande för sorgeprocessen, den process som vi verkligen mår dåligt av att förtränga, skjuta upp, och inte vilja ta tag i.

Och vad har kyrkan för självförtroende? Hur stolta är vi över våra traditioner, teologi och kunskaper om själavård och sorgearbete? Eller är vi beredda att i framtiden kompromissa allt mer för att ”göra kunderna nöjda”, även om det strider mot vår egen magkänsla?

Riter förnyas, och inom liturgin sker nya upptäckter och omtolkningar. Det är i grunden både nödvändigt och positivt – om det leder till att kyrkan blir uppbyggd.

Men om ”reformationen” drivs av rädslor eller en fulltecknad almanacka, blir jag betänksam.

Mer inom samma ämne
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning