Tricket när man inte vill visa färg är ofta att besvara en fråga med en motfråga. En urscen är den vuxna sökaren som kommer till kyrkan med frågor om det kristna budskapet och får ett svar som hos terapeuten: ”Hur känner du själv?”  Kyrkan presenteras då som ett kärl du kan fylla med vilka existentiella reflektioner du vill, och sökaren går hem till sig med missnöjet gnagande: ”Hade jag vetat själv, då hade jag ju inte frågat kyrkan.”

Kyrkans historiska arv som tvingande auktoritet – ett arv som kyrkan i dag med rätta vill fjärma sig från – gör det svårt att överhuvudtaget undervisa. Än svårare blir det att undervisa om aspekter av kristen tro som inte är så feelgood: Korset, synden, för dig utgiven, för dig utgjutet. Men jag har hört sökare säga: ”Om jag kommer till kyrkan så vill jag ha hard core Christianity”.
Jag har hört en konfirmand, på frågan varför han var mer nyfiken på asatro än kristendom, svara: ”För att i  konfirmationsundervisningen får vi inte lära oss något om gudsfruktan.”

Inte så att domedagspredikningar och skuldbelägganden ska tillbaka in i agendan. Men kanske skulle fokus på att vi är oändligt älskade kompletteras med fokus på det faktum att vi är komplicerade, att kampen mellan ont och gott ständigt pågår inom oss. Unga  människor är inte rädda för de samtalen enligt min erfarenhet, tvärtom, de älskar dem.
Varför skulle de annars älska Harry Potter så mycket?