All världens smärta ryms i det gemensamma kyriet

Det finns tre ord som i vår tid rymm er mer enhet än alla ekumeniska dokument tillsammans:

Herre, förbarma dig.

Det är kyrkans uråldriga rop till Gud. En flertusenårig tradition där vi bär fram världens trasighet och förtvivlan och ber Gud göra något nytt. 

Kyrie eleison, som bönen lyder på grekiska.

Kristi kyrka är som mest ett när vi ropar efter Herrens förbarmande över världen. För den bönen föds ur vår gemensamma sårbarhet. Det är en ekumenik grundad i något oändligt mycket djupare än att vi är överens i olika frågor. I den möts vi inte som fullkomliga kristna utan som behövande delar av en värld i nöd.

Till Sveriges kristna råd får vi regelbundet brev och hälsningar från lidande delar av den världsvida kyrkan. Breven kan handla om olika saker, ibland konkreta frågor om hjälp, ekonomi eller andra praktiska behov.

Men en sak återkommer alltid: Glöm oss inte. Bed för oss. Minns oss i våra svårigheter. Kom ihåg att när en kroppsdel lider är smärtan hela kroppens.

Varje sådan vädjan är en påminnelse om att deras kyrie också är vårt. Och att vårt är deras. Därför är det en bön som överbryggar teologiska konflikter, språkliga gränser och kyrkliga splittringar. 

Den sjungs i ortodoxa kloster, i romerskkatolska mässor, i svenskkyrkliga gudstjänster och i frikyrkliga lovsånger. Och den inskränker sig inte till oss kristna. All världens smärta ryms i det gemensamma kyriet.

För mig ligger det något särskilt befriande i att vi tillåter de förtvivlade orden ljuda utan att omedelbart lägga till ett självsäkert lösningsförslag. Kyriet har ett språk som håller i mötet med verkligheten och väcker inte misstanken att på religiöst manér lägga världen tillrätta. 

I fastetidens gudstjänster framträder det särskilt naket, eftersom det sjungs utan efterföljande gloria. I en tid då kristen tro alltför ofta kidnappas som vapen i aggressiv kulturkampsretorik erbjuder kyriet något annat. 

Många av samtidens verkliga smärtpunkter har ingen självklar lösning. Flera av världens konfliktytor är så tragiskt låsta att varje enkel lösning snabbt visar sig vara en illusion. Vi bär själva vår del av ansvaret och kan inte endast peka på någon annan som orsak.

För en tid sedan inbjöds kyrkorna tillsammans i Sveriges kristna råd att leda en gemensam minnesstund och bön efter manifestationen ”Det räcker” i Stockholm, en stor kraftsamling för ett samhälle fritt från gängvåld. 

Efter ett långt program som delvis innehöll hjärtskärande berättelser om de offer gängvåldet skördar, fick vi några få minuter till vårt förfogande och behövde därför starkt begränsa vad som fick plats. 

Utöver bön, bibelläsning och sång skalades moment efter moment bort ur vår gudstjänstordning. Till slut återstod ett enda liturgiskt moment: den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen Benjamin Atas fyllde arenan med sång när han på arameiska, Jesus eget språk, ledde oss i orden: Moran ethraham 'layn. Herre förbarma dig. 

Orden vibrerade i den stora lokalen. Att förenas i dem var kraftfullt. Smärtan fanns kvar, men vi påmindes om att vi inte bär den ensamma. Gud själv delar den med oss.

Ropet om förbarmande är inte resignation. Det är kyrkans sätt att vägra ljuga om världen – och om oss själva. Det är början till ansvar. Med Guds hjälp kan den kyrka som bär världens lidande till Gud också handla utan illusioner.