Inte enbart en fråga om samkönad vigsel

Apropå P4:s inslag den 18 mars om biskopars inställning till att viga eller inte viga dem som i sin tur kan tänka sig att viga eller inte viga samkönade par. 

I december 2024 skrev jag om detta ämne i Kyrkans Tidning. Då framhöll jag att det inte bara handlar om vem som viger vem eller vilka och lyfte att hela biskopsmötet står bakom kyrkomötets beslut (2009) om samkönad vigsel. Jag tänker att frågan om samkönad vigsel begränsas om den enbart handlar om äktenskapssyn(er). Frågan behöver befrias till att också handla om betydligt mer.

Det handlar om vad konfirmandprästen säger till konfirmanderna, vilka frågor som ställs i olika samtalsgrupper och i själavården och hur föräldrar till barn som deltar i öppna förskolan eller barnkören bemöts, etcetera. Det handlar om varför människor som avviker från etablerade normer inte ensamma ska driva sina frågor. Det handlar om hela församlingens liv och växt och kanske rör det sig framför allt om en människosyn som ser eller inte ser till mer än (i det här fallet) kön.

Tidigare fick kvinnor inte bli präster på grund av kön och äktenskapet var en patriarkal ordning. Vigningstjänsten är kyrkans, medan vigselrätten är kopplad till person. Låt oss prova att betrakta frågan om samkönad vigsel från fler håll. Till exempel; en fjortonåring sitter i konfirmandgruppen och funderar över sin identitet, meningen med livet, vad kärlek är och om det finns en plats för just hen i kyrkan. Gör det?

Vilka konsekvenser får våra svar och våra beslut? Det är intressant att följa utvecklingen i dessa samtal. Förhoppningsvis får vi vara med om ett fokusskifte från enskild prästs ställningstagande för eller emot samkönad vigsel till församlingens förutsättningar att vara inkluderande och glädjas åt mångfald tillsammans.

Mika Wallander, präst