Inte en minoritetskyrka
utan en del i samhällsbygget

Den här fastetiden har mycket hänt i Iran och grannländerna. I början av mars skulle jag ha åkt till Irak. Resan ställdes in på grund av säkerhetsläget. Det hade varit värdefullt att komma till Irak, eftersom jag skulle ha sett med egna ögon hur återuppbyggnaden går framåt i norra delarna av landet. Act Svenska kyrkan är tillsammans med lokala aktörer med och bygger upp regionen på nytt efter Irakkrigets och Islamiska statens (IS) härjningar.

Resan till norra Irak skulle också ha innehållit samtal med olika ledare inom kyrkan och samhället. Det stärker relationerna att träffas på plats. Nu blev det inte så, och jag hoppas att resan blir möjlig längre fram.

I stället för jag samtal på nätet med människor i Irak. En sak jag lärt mig i mötet med Mellanösterns kristna, det är att inte beskriva dem som minoriteter. Även kopterna i Egypten är noga med att säga att de inte tillhör någon minoritet eftersom de är med och förvaltar landets historiska rötter. I Irak menar de kristna att de är komponenter – components – som tillsammans med alla andra komponenter bygger samhälle.

Begreppet minoriteter riskerar att bli en del av en maktstruktur där vissa är minoriteter medan andra tillhör majoriteten. Detta kan vara en lärdom för Svenska kyrkan inför framtiden, nu när medlemstalet snart sjunker under 50 procent av befolkningen. Lär vi oss av Mellanösterns kristna ska vi varken se oss själva eller några andra som minoriteter – utan som komponenter i det gemensamma samhällsbygget.

Det jag har fått till mig av samtalen med irakierna är en försiktig lättnad efter att diktaturen i Iran har mött motstånd. Samtidigt hör jag en stor oro inför framtiden. Tidigare när diktaturer har fallit i området, så har våldsamma extremister fått fritt spelrum och det har drabbat de kristna och andra religiösa grupperingar. Det skedde till exempel när Saddam Hussein störtades och IS började plundra och döda.

En fråga jag ställt i samtalen handlar om nuläget för de kristna som bor inne i Iran. Där finns framför allt två olika typer av kristna. En stor grupp tillhör historiska kyrkor som har haft församlingar i regionen sedan före islams etablering på 600- och 700-talet. Dit hör till exempel den armeniska kyrkan.

Dessa gamla kyrkor kan delvis få skydd av den muslimska lagen, så länge de inte ägnar sig åt mission. Irans regim har låtit dem driva skolor och till och med delat ut statsbidrag till restaurering av historiska kyrkor.

Den andra typen av kristna i Iran är muslimer som har konverterat till kristen tro. De riskerar dödsstraff om de blir upptäckta och därför måste de dölja sin kristna identitet och uttrycka sin tro i underjordiska kyrkor. Enligt mina uppgiftslämnare håller de kristna som bor i Iran lägsta möjliga profil nu. Det kan vara farligt att ens använda mobilen.

I dagens Irak är Hans helighet Mar Awa III en mycket viktig röst. Han är patriark och därmed den högsta ledaren för Österns assyriska kyrka. Han kommer från en flyktingfamilj och är född i Chicago 1975. Patriarkens liv säger något om Mellanösterns kristna och deras spridning över världen. Det var historiskt när han valdes till patriark år 2021, för då blev han den förste någonsin på den stolen som är född och uppvuxen i väst. Vid det tillfället var han biskop av Kalifornien. I dag har han sitt säte i Erbil.

På min fråga bedyrade han att han är lugn just nu. Irans bombningar i Erbil har enligt patriarken endast åsamkat begränsad förstörelse.

I vårt samtal bad Hans helighet mig att hälsa till de kristna i Sverige.

För honom är det självklart att stödja samtliga invånare. Samtidigt underströk han att de kristna som är kvar i den kristna kyrkans ursprungstrakter är i behov av förböner och stöd. Den kristna närvaron riskerar att försvinna från den region där den först slog rot. Situationen är kritisk. Patriarken avslutade samtalet med orden: ”Glöm oss inte!”

Mikael Mogren

Biskop i Västerås stift