Vi kan inte alla ha en "känna mig välkommen"-lista

Litar du inte på att biskoparna gör sitt jobb i antagningen av prästkandidater? Då är det härliga tider: Nu är nämligen tid att deklarera vilka undantagslösa krav du tycker ska ställas på präster i Svenska kyrkan men som biskoparna inte rår på utan en "nolltolerans".

Förtroendebranschen är krävande: Det handlar inte bara om vad man gör, utan också om vilka positioner man förväntas inta. Om prästen tydligt tar ställning för en viss grupp ökar kanske chansen att den gruppen känner sig sedd och representerad. Om inte ökar kanske risken att gruppen känner sig exkluderad och ovälkommen. 

Denna logik som lyfts när det gäller sexuella minoriteter tycks dock inte tillämpbar på teologiska minoriteter. Kraven ska ställas på präster och eventuellt också diakoner, men övriga anställda förväntar vi oss av någon anledning annat av, de kan få vara vanliga människor av alla dess slag.

I en uppblossad debatt riktas krav på att präster ska ha specifikt den ena av Svenska kyrkans äktenskapssyner. Det framställs nämligen som avgörande för om en präst kan visa grundläggande respekt eller inte, alltså är inkluderande, god och är välkomnande "på riktigt". 

Vissa framställer den egna hållningen som den enda, vilket säger något om hur inkludering förstås i dag. Men möjligheterna att känna sig ovälkommen stannar ju inte där.

För att bredda erfarenheterna vill jag dela med mig av att jag som pacifist kan ha svårt att känna mig riktigt inkluderad av fältpräster. Det är något med människosyn, gissar jag. Vi ska inte förminska någons negativa erfarenheter, men om negativa erfarenheter motiverar uteslutningar på gruppnivå bör vi lyssna in vad mer som finns. 

Tycker du att en präst kan vara brottsling? Sverigedemokrat? Sambo? Sådant påverkar såklart förtroendet hos vissa grupper. Apropå ställningstaganden som väcker stora känslor och troligtvis har större praktiska implikationer än vigslarna: Hur är det med en präst som har etisk specialkost? En gudstjänstbesökare har en stark oro att traditioner rensas ut, då kan en sjungen litania vara ett krav för att känslan av välkomnande ska infinna sig, någon annan känner sig indirekt avvisad om det förekommer rökelse i kyrkorummet. 

Vi är ju splittrade i många kyrkliga frågor och som ett symbol för vår kollektiva individualism kan vi alla skriva ned vår egen "känna mig välkommen"-lista. Missförstå mig inte, att hitta minsta gemensamma nämnaren kan vara ett fint sätt att tjäna varandra. Men ett nyckelord är "gemensamma". Frågan blir vad som händer när vi formulerar alla våra hållningar och känslor som kompromisslösa krav på varandra. Risken är att kraven på inkludering i sig börjar fungera exkluderande.

"Man ska inte ens behöva misstänka att prästen inte sympatiserar med ens livsstil" läste jag – ett ideal som väcker frågor om vad prästens uppdrag egentligen innebär. I debatten talas också om historisk skuld, men det är mindre tydligt hur den kan omsättas i konkreta krav på andra personer. 

Utifrån vad prästerna samlas kring kunde man tänka sig att kraven skulle handla lite mer om bekännelseskrifterna, men argumentationslinjerna jag ser rör sig i regel kring det faktum att det är år 2026 nu och högst ickekonkreta hänvisningar till "människosyn". Det är ingen tvekan om att ambitionen är att göra urvalet alltmer entydigt istället för mångfaldigt.

Själv är jag ganska förtjust i kyrkans bredd och att möta en präst med ett annat perspektiv än mitt eget, så min egen lista är faktiskt tom. Det innebär inte att jag inte har höga förväntningar, men naivt litar jag på att det är den helhetsbedömningen biskopen ska göra. Om vi får hoppas att prästerna förväntas tro enligt bekännelsen så är kravlistan redan lång. Frågan bör inte vara vilka fler ståndpunkter en präst måste ha, utan hur mycket likriktning kyrkan tål. 

Men det är såklart en kittlande tanke att kräva att alla präster skulle känna till Svenska kyrkans äktenskapssyn. 

Eller att präster inte ska göra allt de kan för att försöka sätta dit sina ämbetssyskon.

Mikael Risenfors