Jesu intåg i Jerusalem är en paradox

Jesu intåg i Jerusalem är en paradox. Konungarnas konung kommer i enkelhet och mildhet på en åsna utan stridsfölje, pompa och ståt. Han befaller inte folket att komma honom till mötes utan han kommer till dem. Han ställer sig inte vid sidan om utan i deras mitt och folket tar emot honom.

Likt folket får vi ta emot Herren Jesus Kristus i bönens stillhet, i nattvardens enkelhet och i syndaförlåtelsens mildhet.

Låt oss ta emot Jesus Kristus i bönens stillhet. Då Jesus på palmsöndagen rider mot Jerusalem är det inte för att liksom första söndagen i advent inleda ett jublande Nådens år utan stilla veckan. 

Jesus kommer i ringhet för att påminna oss om att söka honom i stillheten och oansenligheten. Därför blir stilla veckan en möjlighet för oss att söka honom i det avskalade kyrkorummet och i hemmets stilla vrå.

Kyrkoherden i Ars på 1700-talet, den helige Jean-Marie Vianney, berättar att det fanns en gammal man i hans församling som kom till kyrkan praktiskt taget varje dag. Han betedde sig alltid på samma sätt. Han läste Fader vår och Var hälsad, Maria på knä, varefter han satte sig i en av kyrkbänkarna och såg på korset med den korsfäste Kristus som hängde över altaret. 

En dag kunde inte Jean-Marie längre hålla tillbaka sin nyfikenhet. ”Herrn,” sade han till den gamle mannen, ”jag ser ofta hur ni bara sitter här och tittar på krucifixet. Jag kan inte låta bli att undra över vad som försiggår i ert sinne.” 

”Försiggår i mitt sinne, herr kyrkoherde?” Den gamle mannen log. ”Ingenting. Jag är inte mycket till tänkare, och inte kan jag så många böner. Därför sitter jag bara här, som ni märker, och ser på Gud. Jag ser på Honom, och han ser på mig. Det är allt.”

Låt oss ta emot Jesus Kristus i nattvardens enkelhet. I palmsöndagens evangelium rider Jesus ned från Olivberget på en åsna in i den jublande folkskarans mitt. 

På samma sätt stiger Allhärskaren ständigt och på nytt ner i brödets och vinets ringa gestalter i kyrkans mitt. 

Nedstigandet från Olivberget och intåget i Jerusalem skedde inte bara för tvåtusen år sedan utan det sker varje mässa vi firar. När vi i vår nattvardsliturgi stämmer in i folkets jubelrop: Välsignad är han som kommer i Herrens namn, är tidsbarriären bruten. Dåtid och nutid sammanfaller i Guds eviga nu.

Låt oss ta emot Jesus Kristus i förlåtelsens milda ord. Jublet i dagens evangelium kommer under veckan att förbytas i fördömelse och förnekelse. Ropet: Välsignad är han som kommer i Herrens namn kommer att bytas till: Korsfäst honom! och Jag känner inte den mannen.

Vi människor har båda dessa sidor i oss. Ena dagen lovprisar vi Gud för hans underbara verk för att i nästa stund synda genom tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Men liksom Jesus kom Petrus och lärjungarna till mötes efter sin uppståndelse, så kommer han varje människa som omvänder sig till mötes.

I ett samtal med den heliga Birgitta säger Jesus att han är ”som en moder som går sin felande son till mötes. Av kärlek går hon honom till mötes på vägen, hon förkortar den och då han närmar sig omfamnar hon honom och gläder sig. På det sättet, säger Jesus, vill jag med kärlek gå alla mina vänner till mötes som vänder tillbaka till mig. Jag vill omsluta dem med all ära och leda dem in i den himmelska hovsalen.” Så gör han med varje människa som vänder om till honom och ångrar sig.

På palmsöndagen får vi stämma in i folkets glädje över Guds stora gärningar. Jesus Kristus kommer till oss i våra stilla böner, under de enkla gestalterna av bröd och vin och i förlåtelsens milda ord.