Det är fyra år kvar till den stora finalen i Lutherfirandet, 2017 firas 500-årsjubileet av det berömda uppspikandet av 95 teser på kyrkporten. Martin Luther protesterade därför att han var övertygad om att människan aldrig kan gå gärningsvägen in i himlen, bara bli rättfärdig genom tro. Av allt Luther bidragit med hör betoningen av nåden till det som i dag i Svenska kyrkan är minst kontroversiellt och mest värdesatt.
Det finns knepigare sidor. I år, 2013, har det tyska Lutherdecenniet till exempel temat ”reformation och tolerans” med underrubriken ”ekumenisk gemenskap utan nationell eller konfessionell begränsning”. Och som många vet var tolerans inte Martin Luthers mest framträdande egenskap. Frågan är vad vi har Luther till i dessa tider inte bara av ekumenisk anda utan även samförståndssökande över religionsgränserna?

Vår grannkyrka i Norge ägnade både kyrkomötet 2010 och 2011 åt frågan ”vad betyder det att vara evangelisk-luthersk kyrka i dag?” och har i samband med det gett ut antologin Kirke nå (Kyrka nu).
Oddbjørn Leirvik, professor i interreligiösa studier vid Oslo universitet, ger i sitt kapitel uttryck för hopp: Luther har en poäng även i mellanreligiösa samtal.

Det tunga arvet är förstås svårt att komma runt. Luthers extremt hårda utfall mot judarna har använts för att legitimera judeförföljelserna i Europa. Något som lutherska kyrkor självkritiskt bearbetat, en lång process som inte är avslutad. Relativt ny fråga på agendan är hur lutherska kyrkor ska ta emot invandrad islam i Europa.
Leirvik påpekar att Martin Luther var vänligare stämd mot muslimerna än mot judarna. Visserligen avvisade han islam som en lagisk religion med felaktig betoning på gärningarna. Men han tyckte att muslimerna kunde lämnas att tro som de ville. Fast denna relativa tolerans berodde nog på att religionerna på den tiden var så geografiskt bundna – Luther kallade ju också muslimer för ”turkarna”.

I dag är det en uppgift för kyrkorna att inte bara leva sida vid sida med islam utan också göra gemensam sak mot främlingsfientlighet. Då duger det inte längre att på 1500-talsvis resonera att var och en håller sig på sin kant.
Oddbjørn Leirvik går mitt in i den lutherska kristendomen och menar att det är där som nyckeln till mellanreligiös förståelse finns:
”Vi ska inte leta efter beröringspunkter mellan kristendomen och andra religioner ute i den teologiska periferin. Det är i själva centrum av den kristna tron, med evangeliet som kärna, som tron öppnar sig mot den andre – som har sett något som liknar. Om det som liknar är centrum eller periferi i andra traditioner, ja det är en annan fråga. Men igenkänningen är verklig nog.”

Leirvik ger exempel på att spänningen mellan gärningar och nåd inte bara är luthersk utan också finns inom islam. Likaså att det finns en tradition även inom islam att läsa den heliga skriften i dess historiska sammanhang.
Luther kanske skulle ha varit tolerant i dag. Svårt att veta eftersom inte bara hans tid var annorlunda, hans syfte var ju att kritisera och reformera snarare än att söka beröringspunkter. Det är ändå nyttigt att även i ämnet tolerans försöka destillera fram en luthersk essens - om detta överhuvudtaget är möjligt.
Kyrkans Tidning börjar i detta nummer artikelserien Lutherklubben (se sidan 16), där vi undersöker reformatorns relevans i Svenska kyrkan i dag. Lutherjubileet är en påminnelse om behovet av att förhålla sig till sin identitet och sina rötter.