Det har stormat kring Kyrkans Tidning den senaste tiden. Vi har ifrågasatts i andra medier och av andra medier på ett av våra viktigaste områden, kampen mot främlingsfientlighet och för tolerans.
Det är nyttigt och lärorikt att befinna sig i andra ändan av trumpeten. Empatisk förmåga är en nödvändighet för en fördjupad publicistik som vill något.
Det är som en tanke att stormen rasar när vi just inlett arbetet med att förnya Kyrkans Tidning.
Publicistik ska vilja något – den som bara flyter med i mittfåran av tidens ström blir efterhand oviktig. Och vi vill något med Kyrkans Tidning.
Förra våren fanns det en möjlighet att vår medarbetare Helena Hägglund skulle få följa med på Ship to Gaza för att rapportera i KT. Jag tog beslutet att i så fall skulle hon göra det som Kyrkans Tidnings utsända, med tidningens och företagets resurser i ryggen. Ship to Gaza ställer en av vår tids svåraste och äldsta konflikter på sin spets, att inte vara med när chansen fanns, vore helt fel, var vår bedömning.

Beslutet var kontroversiellt, vi fick skarp kritik från en del. Några sa upp prenumerationen.
Helena kom med, men konvojen satt fast i hamn. I ett dramatiskt ögonblick kom det besked inifrån den israeliska regeringen att de som deltog i konvojen – journalister såväl som andra – skulle ses som lagbrytare och förses med tioårigt inreseförbud till Israel.
Dels fanns det ett potentiellt hot mot personerna i konvojen i beskedet, dels skulle det vara dramatiskt om Kyrkans Tidning eventuellt skulle drabbas av ett långvarigt inreseförbud i ett av de viktigaste länder vi har att bevaka.
Men här var den fria nyhetsförmedlingen satt under press. Vi tog beslutet att fortsätta.
Bevakningen av Ship to Gaza fick en del konsekvenser. Bland annat motionerade en sverigedemokratisk representant i kyrkomötet om att det skulle skrivas in i bolagsordningen för Berling Press att chefredaktören inte fick skicka folk till Ship to Gaza. Naturligtvis tvekade inte vår ägare i den frågan: motionen avvisades. Tidningens frihet markerades.

Vi är tydliga på andra sätt. Kyrkans Tidning har med stor kraft och med konsekvens under många år haft tolerans, öppenhet och medmänsklighet som en huvudfråga. Det tar sig uttryck i ämnesval, i bevakning och ledare. Här lever vi i en stark kyrkans tradition. Runt om i landet har kyrkligt anställda och kyrkomedlemmar engagerat sig för de mest utsatta, de som gömmer sig, de som hotas av att kastas ut från landet. Det finns också en förväntan bland kyrkans medlemmar och andra runtomkring att kyrkan ska stå för omsorg med de utsatta –
diakoni.

Vi tror på religionsmöten som tar avstamp i kyrkans förkunnel­se och tro.
Ett av de viktigaste exemplen i Kyrkans Tidning på hur vi förhåller oss till dessa huvudfrågor är den tidning vi gjorde några veckor efter Anders Behring Breiviks terrorattentat i Oslo och på Utöya. Vi skrev på förstasidan: ”Den norske massmördaren fann argument för sin aggressiva våldsfilosofi i kristen tradition. Men kyrkan har de teologiska motargumenten och resurserna att möta främlingsfientlighet, islamofobi och antisemitism.”
Vi ägnade förstasida, huvudledare och andraledare och två uppslag i tidningen åt detta.
Sidorna är återgivna här ovan.
Så ska Kyrkans Tidning vara – gå på djupet, analysera, engagerat sätta alla krafter till, och vara glasklar på ledarplats. Samtidigt ska tidningen vara arenan för debatten i hela kyrkan, där alla deltar på lika villkor: I samma tidning fanns den debattartikel som inledde den heta och omfattande identitetsdebatten.

Detta är värden vi tar med oss in i arbetet med att förändra Kyrkans Tidning. Det har gått 30 år sedan tidningen startades; Svenska kyrkan var en helt annan 1982. Utmaningarna och möjligheterna är andra, och vi behöver utveckla oss från att bevaka kyrkan som en myndighet till att glöda mera, söka de goda exemplen, gå under ytan på dagshändelserna, ge redskap för alla anställda och engagerade i kyrkan, vara obekväma när kyrkan sviktar, och göra det tydligt varför kyrkan är så viktig i Sverige 2012.